Jag är fortfarande lite skakis, det är oklart om det är en långdragen bakfylla eller om jag fortfarande bara är lite skärrad från i torsdags. I torsdags invigde Bubbleroom sin första fysiska butik och jag spenderade kvällen rädd, full och ganska road i ett hav av modebloggerskor. Kvällen bestod av mig obekväm (ofta i ett hörn) med ett stadigt grepp om en drink och spanandes med skräckblandad förtjusning på alla glansiga Restylane-fyllda läppar. Lyssnade på en del snack om Paris Hilton(lever hon fortfarande?) av två sliriga snubbar med backslick. Stirrade lite på Katrin Zytomierska(hon finns tydligen på riktigt) och lyssnade på bloggprat. SÅ mycket bloggprat. Jag blev SÅ fascinerad av allt prat och hur mycket pengar modebloggerskor faktiskt tjänar på att fota sig själva i någon trendig liten outfit. Är inte det helt sjukt? Det verkar liksom vara där alla branschens pengar hamnar.

Jag har aldrig varit så nära den där delen av branschen, jag har liksom aldrig kunnat ta i den, utan bara dömt den på avstånd. Jag var ju bara tvungen att se hur den där delen faktiskt ser ut. Den där så fruktansvärt okritiska delen av branschen. Jag kanske är krass nu men det är ju sant. Det var spännande att faktiskt se alla stureplansbloggerskor prata om sina pälsar irl.

Inbjudan bestod av 2 lax att handla för på Bubbleroom och ett guldkort laddat med 20% rabatt på alla framtida köp. Jag satt under middagen och funderade över hur sjukt mycket pengar de lagt på oss alla under hela kvällen, men precis då sa en bloggerska- ”det är fan ingenting, tänk på hur mycket pengar de tjänar på att alla som är här skriver någonting om det i sin blogg imorgon?”. Och det är väl sant, fatta hur mycket pengar de tjänar på det. Fatta vilket jävla utbyte. Vilken jävla business alla kindpussar är.

Ni kanske undrar vad jag gjorde där (det gjorde jag också under mina svagaste moments) men jag känner ändå att en journalist måste göra research, hur smärtsamt det än är och hur ont huvudet än gör dagen efter.