Idag åt jag sushi till middag för andra dagen i rad. Jag önskar att jag alltid kunde ”äta ute” (även om jag i detta fall åt det hemma). Jag önskar att jag aldrig mer behövde laga en enda maträtt till.

Det finns få saker som sätter såna käppar i hjulet för min vardag som mat gör. Jag hatar att laga mat och jag hatar att äta. Mat är ett basalt behov som jag önskar bara kunde brinna i helvetet för all framtid. Jag njuter inte av mat. Visst finns det god mat men ingen mat är så god att det är värt det. Jag hatar mat. Vad är det för jävla skitkropp man har som inte kan tillgodose kroppens behov på andra sätt? Det här att man måste äta är ett skämt.

Sen räcker det ju inte heller med att man bara äter vad som helst. Nej man måste äta varierat och nyttigt också. En barkbit räcker inte. En banan räcker inte. Man måste äta massor av saker. Det är rent vansinne tycker jag.

Men det värsta är att barnen inte äter min mat. Det är svårt att beskriva hur tufft det känns för det känns rent förjävligt. De njuter inte heller av mat, och det går knappt att få i dem något. Jag förstår dem samtidigt som jag tycker att det är outhärdligt.

Fyfan för mat, helt enkelt.

och de laddar inte på med lite wasabi på sushistället. Wasabin kommer att rinna ut i grundvattnet och bränna sönder gälarna på insjöfisken.