De senaste månaderna har vi kunnat följa en riktigt stark kamp. Claes Elfsberg, mångårigt nyhetsankare på SVT, har talat ut i i princip varje svensk tidning angående det fruktansvärda övergrepp som SVT utsätter honom för i och med att han måste ge upp sin tillsvidare-anställning för att han fyllt 67.

Jag upprepar, Claes Elfsberg måste alltså ge upp sin tillsvidareanställning eftersom han har fyllt 67. Claes ska alltså gå i pension. Det vill säga ett helt normalt händelseförlopp för de allra flesta 40-talister.

Claes Elfsberg är dock inte som vilken 67-åring som helst. Istället för att moget inse att det kanske är dags att lämna över till nya förmågor och vara tacksam för de 40 (!) åren som han läst nyheter, har han blivit ”deppig”, hotat med att gå till TV4, attackerat SVT i media och jämfört slutet på sin anställning med sin egen begravning. Rimligt!

Att Claes jobbat på SVT i 40 år är inte tillräckligt, enligt honom själv. Att det eventuellt finns andra personer som också vill och kan läsa nyheter verkar inte bekymra Claes nämnvärt. Här ska det fan inte lämnas över något till en ny, ung kollega med snygga käkben.

Det mest bisarra i den här historien är att Claes i praktiken inte ens ska sluta jobba på SVT. Han ska fortfarande leda Gomorron Sverige en gång i veckan och göra andra frilansuppdrag för SVT genom sitt eget företag. Det enda som egentligen har förändrats är att han inte längre har en fast anställning, något som Claes alltså likställer med sin egen död. Hemskt!

Jag har faktiskt lite svårt att tycka synd om Claes. Har man jobbat i 40 år på ett av Sveriges mest prestigefyllda jobb så är man inte speciellt utsatt. Jag kan förstå att det känns jobbigt att gå i pension, men det gäller ju inte ens för Claes eftersom han ska börja jobba som frilans istället? Jag tycker faktiskt att han är lite vrång och bitter nu. Trist att avsluta 40 år som nyhetsuppläsare med att komma ut som en missunsam surgubbe.