En flytt till annan lägenhet har medfört sig vissa förändringar i matlagandet. Det första är att jag blivit med gasspis. När jag säger det till folk säger de: Vad bra! Det är obegripligt för mig. Jag är inte alls vän med den nya spisen. Vi bråkar, den bränner mig, den bränner maten, den blir smutsig och är jobbig att rengöra. Den är helt enkelt som en äldre mycket dement släkting. Naturligtvis har den sina kvalitéer också, men i nuläget är det en ständig maktkamp mellan oss om vem som har kontroll över tillagningen av mat. Jag har inte känt mig så klumpig på länge. Hoppas att vi snart blir vänner, så att jag kan njuta av de fördelar alla så frikostigt tilldelar gasspisen.

Det andra som hänt är att jag blivit med gasugn, och det är en mycket större katastrof än ovanstående. Hejdå stekyta, hej bränt i botten i rått på ytan. Åtminstone tills vidare (och med det menar jag tills det händer något mirakulöst och jag plötsligt kommer på ett knep att få den att bete sig som en vanlig ugn). Nå, detta hade kunnat vara okej, men nu är problemet egentligen så att ugnen inte fungerar alls.

Jag står handfallen inför detta nya. Känner mig trött och uppgiven. Känner mig dessutom upprörd över att jag upprörs av något så fånigt som att ha bytt spis. Jag vill helt enkelt inte vara den personen. Den personen är torr och tråkig, och lägger ner tid och känslor på fel saker. Det kommer väl en vacker dag när jag plötsligt blir en av de gasfrälsta, men än är den inte här.

Med vänlig hälsning,

En upprörd bracka