9. Min tro

Jag inser att jag inleder varje sådan här med någon sorts disclaimer, men den här känns extra viktig. Jag pluggade religionsvetenskap i ett och ett halvt år och det bästa jag lärde mig var att aldrig generalisera. Man pratar ofta om exempelvis muslimer som en enda, homogen grupp, och glömmer att det finns olika indelningar inom islam och att muslimer finns ända från Indonesien till Nigeria till Sverige. Oförmågan att relatera och bristen på förståelse är det som har gett religiösa människor dåligt rykte här i Sverige, typ världens mest sekulära land, men lika ofta demonstrerar ateister detta sätt att se på världen. Att fördöma någon för att den ÄR kristen är lika illa som att fördöma någon för att den INTE är det.

Jag tror på Gud, eller ett högre väsen. Inte för att jag har uppfostrats till det, eller att jag anser att ”bevisen” för en sådan existens är överväldigande – utan för att det är kul. Jag upplever livet som roligare om det finns någon slags mystik till det. Hur spännande är det att tänka sig att allt liv endast är resultatet av en slump?

Däremot följer jag ingen speciell religion. Jag har kristna, muslimer och judar i min familj så religion har alltid funnits i min närhet. Och min uppfattning är att alla religioner, i grunden, ämnar göra människor bättre. Men det som skiljer religionerna åt, synen på domedagen, huruvida Jesus är Guds son eller inte, synen på själen, etcetera, är detaljer för mig. Under min utbildning fastnade folk ibland i exempelvis diskussioner kring livet efter döden (”Det finns!” ”Det finns inte”) och jag kände jämt ”wow, vad meningslöst”. Inte meningslöst ur filosofisk synvinkel naturligtvis, utan meningslöst ur kolla-jag-har-mer-bevis-än-du-synvikel. De flesta av dessa gigantiska frågor finns det inget empiriskt svar på – det handlar om vad man väljer att tro på. Och jag väljer att tro att alla religioner är hjälpmedel för människor i deras strävan att handla rätt – att behandla sina medmänniskor med respekt, hjälpa andra människor, undvika att orsaka psykisk eller fysisk skada, kort sagt allt som hamnar under paraplyet ”godhet” – och så länge man strävar efter att handla ”rätt” är tidigare nämnda detaljer inte lika viktiga.

För mig funkar det här perfekt. Jag har min tro, som jag håller personlig, och behandlar andras sätt att se på världen, oavsett om du är ateist, buddhist eller Jehovas vittne (som en av mina bästa kompisar) med respekt. Jag har otroligt svårt för människor, oavsett om de är religiösa eller inte, som känner att det är nödvändigt att pracka på andra människor sin trosuppfattning. Ens bild av världen utvecklar man bäst själv.