Felhypat

Jag har hållit mig undan det här med Nicki Minaj, mest för att jag inte gillar att känna mig som en party pooper. Medan ni har höjt till skyarna, hyllat och lovordat har jag mest varit förvånad över att ingen säger ifrån. Att ingen ens sticker in en parantes. Jag har inte varit så här förvirrad sedan hela Sveriges musikkår utnämnde Lil Wayne till det bästa post-Biggie.

Så att alla slipper missförstå – jag älskar vad hon står för, det hon symboliserar och den nya vinden hon utgör. Här är någon som tar för sig och slår ifrån i en värld där kvinnliga artister bedöms efter sina kroppsmått. Hon existerar på helt egna villkor. En naturlig stjärna som verkar vara en sådan där person som stod i centrum var hon än gick även innan hon var känd.

Problemet är att musiken är medelmåttig. Jag menar, har ni hört Pink Friday? Kan ni på riktigt, rakryggade, kalla det för en hiphopklassiker? Jag vet att vissa går så långt som att säga att Minaj inte KAN rappa (ett löjligt påstående), men hon ger mig inte direkt genivibbar, musikmässigt. Att hon är högst kapabel att skriva bra verser och som gästartist ofta stjäl låtar gör henne inte till 2010-talets höjdpunkt. Det gör henne till en konceptuellt mer intressant och animerad version av säg… Young Jeezy/Fabolous/TI.

I en bra DN-intervju nyligen förklarar hon varför det kommer att vara en annan kvinna, och inte hon själv, som slutligen tar över titeln som världens bästa rappare.

– Jag är för flickig och rosa för att tas på allvar. Jag gillar att ha kul. De som bestämmer vem som är bäst är oftast… tråkigare.

Förutom att hon inte inflikade ”Jag är rapmässigt inte tillräckligt bra” stämmer det nog. För mig är världens bästa rappare någon som kan röra sig mellan partyrap och allvar, avancerat flow och långsamma, mer berättande texter (igen, Biggie är ett bra exempel). Det är inte någon som är en otippat urtråkig liveframträdare eller någon som stolt rappar: "Where All my dogs at... Randy/ Get off my dick, bitch...Andy/...Go against me nowwwwwwww, I dare you...Bambi".

Det är även därför någon som RA The Rugged Man, kanske den tekniskt mest briljanta rapparen genom tiderna, alltid kommer att befinna sig i periferin – han är för endimensionell. Ja, det och att han slappade, söp och knarkade bort sin gyllene chans på nittiotalet.

Naturligtvis har också Nicki Minaj synats hårdare just för att hon är en kvinna, vilket är obeskrivligt kefft, men jag, som i kronologisk ordning har haft 50 Cent, Lil Wayne, Gucci Mane, Drake (halvt) och Waka Flocka Flame på min förstod-inte-hypen-lista, tar inte riktigt åt mig här. Jag kan lyssna på nämnda artister, men får utslag så fort de nämns i sammanhang med de riktigt bra.

Att kvinnliga rappare inte översvämmar topplistplaceringarna är för att det inte finns tillräckligt många kvinnliga rappare. Vilket så klart är ett problem och något som Minaj lyckligtvis hjälper till att åtgärda just nu.

Så älska henne för det hon representerar och jag kommer att stämma in i lovsången. Men snälla, inga fler ”Hon är bästa rapparen just nu”-proklameringar. Det bästa med Nicki Minaj är inte hennes mikrofonskills. Det bästa är att hon är i akten att pulvrisera den dörr som har hållit tillbaka hälften av alla med rapdrömmar och berövat oss en mängd kandidater till Greatest Ever-titeln.

Bonus:

De bästa rapparna någonsin (ni ska få hela listan nångång):

1. Nas

2. The Notorious B.I.G.

3. Jay-Z

...

6-10 (nånstans). Lauryn Hill