London - kl. 11.40

Det här är en av mina favoritstunder när jag är ute och reser. Det är trångt, man är svettig, folk är otåliga – men man har landat. Jag har alltid ångest innan jag reser. Det finns nämligen bara en fobi jag har här i världen och det är att flyga. Jag hatar det. Inte så mycket att jag vägrar gå på ett plan, men jag lider och tycker synd om mig själv under hela resan.

Har aldrig gillat tanken på att befinna mig 10 000 meter upp i luften, men det var när jag åkte från Chicago till Miami på sommaren 2000 som min fullfjädrade fobi triggades. Piloten försökte landa under ett av Miamis ökända oväder, och trots att klockan bara var tre på eftermiddagen var det i stort sett kolsvart ute.

Okej, riktigt sä här farligt var det inte.

Turbulensen var extrem, folk skrek till varje gång planet krängde och flera gånger fick jag samma känsla i magen/bröstet som när jag åkt Fritt fall på Grönan. Bakom mig satt en kvinna med två tvillingdöttrar i åttaårsåldern. Den ena sa saker som: ”Wow, this is so much fun, mom!” medan den andra grät och skrek: ”We’re going to crash”. Jag var förvånansvärt lugn, men ett par dagar efter händelsen insåg jag att jag hade varit livrädd.

Fobier suger eftersom att de är helt irrationella. Jag kan allt om flygplan, turbulens och hur stor risken är att något ska hända, men det hjälper inte. Brukar proppa i mig en tablett jag fått från husläkaren som gör så att man blir avtrubbad, sömnig och seg. I perfekt skick alltså om något skulle hända. Den här gången flög jag dock utan kemiska preparat.

Allt gick bra. Förutom att…

…någon hade varit crunk längst fram.