Svenneklappen

Har, om ni nu missat det, hängt här de senaste dagarna. Blivit besviken av Wu-Tang, blown away av Lykke Li och tillbringat nätterna i vad som kändes som ett skyddsrum från femtiotalets allra mest atombombsrädda dagar.

Ett störningsmoment jag inte hann nämna i Festivalbloggen är svenneklappen. Den förekom på i stort sett alla konserter. Ni vet, när folk klappar med i en låt, vilket är fine, men dessutom bestämmer sig för att klappa på varje slag i takten i vad som blir något slags marschtempo. Jag hatar det. Det är precis samma klapprytm som pensionärer och småbarn brukar stå för under introlåten i typ Jeopardy (därav ”svenne” i svenneklapp, det är alltså inte specifikt just "etniska" svenskar som står för detta). Det är så fruktansvärt fantasilöst och enerverande när man hör det i låt efter låt.

Bäst var när Talib Kweli uppmanade publiken att klappa med i en av hans lite mer slöa och grooviga låtar. Han själv och partnern Hi-Tek körde en varannat-slag-variant som funkade betydligt bättre med låtens tempo innan de möttes av publikens svenneklapp, förvirrat sänkte händerna och Kweli sa: ”Oh… well, you can clap that way too”.

P.S. Den enda konserten där folk försökte sig på en annan klapprytm var Lykke Lis. Undra på att jag älskade den.