48h Biarritz

Så fort Frankrike kvalificerade sig för bronsmatchen bokade jag resan. Les bleus möjlighet till en egen 94-sommar måste upplevas på plats. Framme i Biarritz deponerar jag bagaget på strandhotellet Le Windsor och promenerar till Les enfants du Marché la table, syster till Michael Grossmans populära vinbar med snarlikt namn i Paris. Jag ber att få se vinlistan. Hovmästaren tittar på mig som om han vore pilot och jag hade begärt att få landa planet själv.
– Det där tar jag hand om. Koncentrera dig på vad du ska äta istället, säger han.

Stället är en dröm för rastlösa. Hinner bara läsa menyns två första rader innan han är tillbaka och vill veta om jag kommit fram till någonting. Efter ytterligare lite betänketid landar jag i baskisk gristerrine, zucchinispaghetti och havsgös med nektarinsås. Messar med Myrna.
– Tror du att x är en trygg person? skriver jag.
– Hahaha. Jag vet for a fact att hon inte är det. Du är beroende!
– Jag vet. Men det är det som gör mig så intressant som missbrukare. Kristallklar sjukdomsinsikt, noll intresse av tillfriskning.
– Har du funderat på att byta terapeut? Kan inte fatta att detta drag i dig inte förändrats alls av all terapi du gått i…
– Äh, hon har verkligen gjort mig uppmärksam på mönstret.
– En terapeut ska ju inte bara uppmärksamma dig på mönstret…
– Hon kan ju inte lastas för att jag inte lyssnar. Men kul om det är som du antyder, att jag vägrar sluta träffa min destruktiva terapeut…
– Hahaha.

Nästa morgon tar jag en promenad längs kustremsan. Ser ovanligt många pensionärer i gips. Varannan gamling har brutit nåt. Kanske är det något med den här stan som får människor att tro att de är odödliga? Förutom dem ser jag Plage du Port-Vieux, det gotiska slottet Villa Belza, Jungfruklippan, Biscaya, akvariet, fiskargubbarna, surfbrädeuthyrarna, vesporna, krigsminnesmärket och, inte minst, Stüssy-butiken, där de har utförsäljning av gamla kollektioner. Tittar på några hoodies från samarbetena med Nike och Dries van Noten, men nöjer mig med en lila t-shirt med en stor sfinx på.

Mat- och sovklockan ringer. Aurélien Largeau är ett gastronomiskt underbarn. Han är också något så unikt som en fransman som fick sparken efter metoo, sedan det dykt upp tveksamma videoklipp på en manlig anställd som suttit fastbunden naken med en morot i en oändamålsenlig öppning. Därefter öppnande han sin egen restaurang, som nyligen belönades med en stjärna i Michelinguiden. Jag skiljer på verk och person, beställer den stora avsmakningsmenyn, med blå hummer som grand finale. Du kanske tror att du har ätit god mat. Men så länge du inte ätit Aurélien Largeaus blå hummer är det på sin höjd inbillning. 

Sju rätter, ett vinpaket, en armagnac, en espresso och två desserter senare är det dags för The damage. Ja, hovmästaren kallar notan så; ”The damage”. Jag älskar det. Skadorna beräknas till ganska exakt 300 euro. Det är det värt.

På kvällen är det meningen att jag ska se bronsmatchen med min kompis Moa och hennes gäng på baren Le Marine. Men vinpaketet har tagit ut sin rätt. Det finns inte en chans att jag kommer orka. Så jag går till Carrefour, köper tre långburk Kronenbourg och retirerar till Le Windsor. Jag ser bara första halvlek. Eller ser och ser, i ärlighetens namn sitter jag väl mest och kollar att Lovisa Worge fortfarande följer mig på Instagram, men känslan är i alla fall att fransoserna är äcklade av att England försöker vinna. Stänger av och slocknar när England gör 4-0 i 46:e minuten. Drömmer att jag står i en boll med Wayne Coyne…

Börjar dagen med en repris av gårdagens promenad. Lyssnar på Beach Boys. Blir genomsvettig. Går och badar. Äter en ensamskaldjursplateau på Chez Albert. Vid bordet bredvid sitter en man i skinnväst och gör rent under sina naglar med en dolk. Dricker två Affligem. Promenerar till biografen Le Royal för att se The Odyssey. Under de tio minuterna som passerar mellan att filmen börjar och undertecknad somnar uppfattar jag att filmen är en jättelång humorlös skildring av att rawdogga en båtresa. Vaknar någon timme in, smyger ur salongen och navigerar mot Carrefour med bestämda steg.

Frasse Levinsson har varit ute i världen i flera år. Han har exempelvis rest till Bilbao, Prag, Antwerpen, Genoa, Tokyo, Okinawa, Milano, Marbella, Pireus, Berlin, Hamburg, Barcelona, Los Angeles, Moskva, Bryssel och Dublin för Nöjesguidens räkning.