BEA: ”Äkta konst och rå talang går inte att lära sig”

BEA springer på löpband i klackskor, sjunger samtidigt och regisserar helst hela föreställningen själv. Den 20-åriga artisten är dotter till operasångerskan Malena Ernman och lillasyster till Greta Thunberg, men har inga planer på att göra familjen till sitt främsta försäljningsargument. Efter flera år som den unga Édith Piaf i Forever Piaf kliver hon nu fram med egen musik: hyperfeminin, pro-queer och antimacho, med siktet inställt på att stärka unga kvinnor.

Du började dansa som treåring och sjunga som sjuåring. Minns du när det gick från att vara något du älskade till något du ville ägna ditt liv åt?

Från och med första gången jag stod på scen.

Du har beskrivit dig som självlärd sångare, trots att du gick i en klassiskt inriktad musikskola. Vad är det i den traditionella undervisningen som du inte känner igen dig i?

Den är inte anpassad för alla och jag har aldrig passat in i gruppen. Äkta konst och rå talang går inte att lära sig genom att läsa ett par noter och förväntas vara som alla andra. Det är precis så man dödar unga människors ljus och unikhet.

Du spelade den unga Édith Piaf under flera år i Forever Piaf. Vad lärde du dig av det?

Édith Piaf lärde mig att uttrycket och förmågan att förmedla en känsla är viktigare än att låta tillrättalagd och artificiell.

Din röst rör sig mellan pop, jazz, chanson och musikal. Har du börjat förstå vilka uttryck och klanger som faktiskt är dina egna?

Jag brukar inte tänka så mycket på genrer. Jag lyssnar på all musik och brukar inte placera mig själv i en kategori.

När du sjunger material förknippat med röster som Whitney Houston och Édith Piaf, hur gör du låten till din egen utan att förlora dess kärna?

Jag sjunger den på mitt sätt. Det kommer ganska naturligt för mig.

Vem möter vi när du sjunger dina egna låtar?

Vi möter Bea. Många låtar handlar om killar jag har dejtat som behandlat mig illa. Andra innehåller väldigt ärliga texter om samhället.

Avancerad sång med dans och ett fysiskt krävande scenuttryck, hur tränar du för att klara båda samtidigt?

Jag springer på en treadmill i klackskor medan jag sjunger. Jag älskar att träna på gym och sjunger hela tiden.

Ditt uttryck får mig att tänka på en oväntad blandning av Jessica Rabbit, Dita Von Teese och dancehallperformance: hyperfeminint, kontrollerat och samtidigt explosivt kroppsligt. Känner du igen dig?

Jajamän.

Vilka är dina verkliga visuella och sceniska inspirationer?

Michael Jackson, Marilyn Monroe, Whitney Houston, Janis Joplin och Anna Nicole Smith.

Finns det en medveten idé bakom hur du gestaltar dig själv offentligt?

Ja, jag vet precis vad jag gör. När man lyser och vet vem man är attraherar man naturligt rätt personer och blir av med dem man behöver bli av med.

När känner du dig som mest autentisk och tillfreds?

När människor runt om i världen hör av sig till mig privat och tackar mig för att jag, eller någonting jag har skrivit, har hjälpt dem.

Din sångstil väcker starka reaktioner och uppfattas av vissa på nätet som överdriven eller performativ. Hur skiljer du användbar feedback från internettrollande?

Av min erfarenhet handlar kritik eller feedback som kommer när man varken har bett om råd eller gjort någon annan illa om avundsjuka eller bottar.

Du har berättat att ett framträdande på inbjudan av Robert Fux var första gången du verkligen kände dig accepterad som artist. Vad var det i rummets sätt att möta dig som skapade den känslan?

Jag kände mig omfamnad på ett sätt som jag aldrig hade blivit förut. Jag har gått på dragshows sedan jag var sexton och har alltid sett upp mycket till dragqueens och människor inom queercommunityn. De är några av de mest inspirerande, kloka och snälla människorna på jorden.

Du har beskrivit ditt kommande album som pro-queer och antimacho. Vad betyder det konkret?

Min musik handlar främst om att lyfta unga kvinnor, om femininitet utan någon annans kontroll och om att stärka de mest utsatta. Den går emot män som vill bestämma över oss och ta ifrån oss våra rättigheter. Unga flickor är alltid mest utsatta.

Du är själv inte queer, men queerpubliken har fått dig att känna dig särskilt välkommen som artist. Hur ser du på din roll i relation till den publiken?

Min roll är att fortsätta vara mig själv, använda min plattform och mina egna erfarenheter för att hjälpa unga personer som följer mig så gott jag kan och vara en allierad.

Vad vill du ge tillbaka till publiken?

Konst.

Vad är du besatt av just nu?

Smooth Criminal – Extended Version.

Vilken scen eller vilket sammanhang drömmer du om?

Allihop.

Om du tänker tio år framåt, var ser du dig själv då?

Jag ser samma person, men med mer kunskap, mer erfarenhet och fler låtar.

Vilket råd skulle du ge unga som försöker hitta sin egen riktning utan att formas för mycket av branschen, algoritmerna eller andras förväntningar?

Keep your eye on the art, be kind to people and don’t get distracted by the media tactics.

Du har arbetat med debutalbumet sedan du var tretton – när får vi egentligen höra det?

När jag meddelar det ;)

Intervjun gjordes via e-post.