Clutter: ”Vi är unga vuxna som försöker bli rockstjärnor”

Stockholmsbandet Clutter träffades och bildades under gymnasietiden och består av Hilda Ander, Emma French, Ove Jerndal och Ville Scott. Den 2 oktober släpper de debutalbumet Sugar Rush via PNKSLM Recordings. Vi gjorde en klassisk mailintervju.

Vilken av era låtar skulle ni spela för någon som aldrig har hört Clutter tidigare?

C.L.U.T.T.E.R. Det är vår anthem.

Ni träffades på gymnasiet och började spela tillsammans som tonåringar. Vad var det som fick er att fatta att det kunde bli något riktigt bra?

När vårt skivbolag ville signa oss. Innan dess var det bara våra kompisar som sa att det var bra, vilket absolut skulle kunna ha varit en vit lögn.

Det var nära att ni lade ned bandet när ni började på universitetet. Vad var det som fick er att fortsätta?

Said skivbolag, haha. Johan och Luke på PNKSLM var så snälla och trodde på oss som band och på våra låtar. Vi började snabbt bli mer självsäkra och få större spelningar. Då var det inte längre ett alternativ att lägga ned. We got a taste for fame.

Ni har på kort tid gått från inspelningar hemma hos Ove och gig på svenska småscener till skivkontrakt, turnéer i Storbritannien och ett kommande debutalbum. Vilken del av den utvecklingen hade varit svårast att övertyga era 17-åriga jag om?

Ingen! Våra 17-åriga jag visste vad de ville, rockstjärnedrömmen har alltid varit den enda rimliga vägen att gå.

Hur förändras ens självbild när ett skivbolag plötsligt vill ge ut musik som man nästan hade betraktat som ett avslut?

Man blir mer självsäker i sin musikaliska förmåga! Gladare.

Hur relaterar namnet Clutter bäst till er som grupp?

Vi gör klottrig musik. DIY-skapandet leder till en stökigare ljudbild, vilket vi också försöker leka med visuellt. Vi är lite all over the place som band och personer. Namnet passar oss väldigt bra.

Ni skriver låtarna tillsammans. Vad händer när ni har helt olika uppfattningar om vart en låt ska ta vägen?

Då börjar vi på nästa låt. När det blir för svårt eller våra åsikter krockar brukar vi låta låten vila, testa något annat och kanske komma tillbaka till den senare.

Finns det en konflikt mellan att bli bättre som musiker och att behålla det råa uttryck som gjorde bandet intressant från början?

Absolut. Men det är inget vi har tänkt på så mycket. Sättet vi skriver och spelar in på skiljer sig inte så mycket från hur vi gjorde i början. Vi är liksom inte professionellt tränade på ett sätt som hade gjort vår musik för välgjord? Det kommer alltid att vara lite kaosigt och vi kommer alltid att välja simpelheten före avancerade gitarrsolon.

Ni nämner Nirvana, Sonic Youth, The Breeders, Bikini Kill och The Jesus Lizard som gemensamma influenser. Vad har ni faktiskt tagit med er från dem in i ert eget låtskrivande, bortom distade gitarrer?

Estetiskt uttryck och låttexter är också inspirerande. Teman som flera av banden skriver om är kul att leka med och försöka implementera i våra egna låttexter. Trumkomp och gitarriff kan förstås också inspireras av banden, men mest av allt är det väl en coolhet som de har nått och som man vill nå på sitt eget sätt. En nivå av integritet, typ.

Om er debut-EP Loves You fångade era tonår – vad dokumenterar debutalbumet?

Övergången till att bli vuxen. Man kommer väl hela sitt liv att fortsätta försöka bilda sin identitet, men i Sugar Rush är det extra tydligt. Vi sjunger om att flytta hemifrån, den första kärleken och våra försök att göra det som band. Det är klyschigt och rakt på sak: vi är unga vuxna som försöker bli rockstjärnor. Sugar Rush är en dokumentation av allt vi känner just nu.

Vad har förändrats rent musikaliskt på Sugar Rush jämfört med Loves You?

Sugar Rush är rockigare. Mindre indie och mer rock’n’roll.

Vilken detalj på nya albumet är ni särskilt stolta över men tror att de flesta lyssnare kommer att missa?

Hmm. Helheten? Svår fråga. Albumet blev väldigt enhetligt, både tematiskt och musikaliskt. Det kanske tar några lyssningar, men förhoppningsvis märker lyssnaren hur väl låtarna hänger ihop, från start till slut. Missa inte heller våra musikvideor! Vi har jobbat med så skickliga och kreativa personer som har hjälpt oss att skapa musikvideor till våra låtar.

Vad ger den största kicken: lösgodis, likes klockan tre på natten, publikjubel, ett perfekt gitarriff eller en brittisk meal deal?

En brittisk meal deal, den första på Thameslink-tåget från Gatwick Airport till London. Om man är lyxig köper man den på M&S. Men kanske ligger mackan lika med publikens jubel.

Singeln Robot handlar lekfullt och kritiskt om kärlek till en maskin. Vad vill ni säga om teknik och mänskliga relationer?

Fuck AI. Det tar kål på kreativitet och kritiskt tänkande, och på vår natur.

Superstar handlar om turnéliv, rockstjärnedrömmar och problemen på vägen. Vad är det mest rockstjärniga som har hänt er hittills? Får ni gratis öl i logen?

Gud, vi får så mycket gratis öl (inte för att skryta). Första gången vi körde i Southampton fick vi bara öl och inget vatten. Det mest rockstjärniga som har hänt oss … att åka på turné? Tappa bort instrument på flygresan, bo på sunkiga, kalla hotell i England. Vi har fortfarande aldrig blivit bjudna på efterfest efter en spelning, så galnare än så blir det kanske inte. En gång blev vi strandade i ösregn på en bensinmack samma dag som vi skulle spela på Electric Ballroom. Vi var tre personer med två gitarrer, en bas, cymbaler, virvel, en stor kartong merch och två veckors packning var i stora ryggsäckar. Det var rätt utmanande och rockigt.

När märkte ni första gången att människor utanför er egen vänkrets brydde sig om bandet?

När PNKSLM gjorde det. Vi hade vår första spelning på ett tag efter signingen, i Push My Buttons gamla lokal i Globenområdet, med La La Superstar (rip). Då kom det en del coola bekanta, främlingar och folk vi följde på Instagram som var coola men som vi inte kände. Då kände man sig nöjd.

Vem av er är mest sannolik att missa turnébussen?

Ville, trummis. Han vill sova längst. Men det har aldrig hänt!

Vem får flest DM:s efter spelningarna?

@clutterlovesyou ;).

Ni har sagt att ni hellre vill vara ett band som några få älskar än ett som alla tycker är ganska bra. Vad vägrar ni kompromissa med för att nå en större publik?

Att göra ”content” och reels som är något annat än livegig eller musikvideor.

Ni har redan pratat mycket om era musikaliska förebilder, men vilket nytt svenskt band eller artist i er egen generation tycker ni borde få mer uppmärksamhet?

Vår kompis Valle, Stereokram. Och Sticky Baby.

Om ni fick välja helt fritt: vilket band skulle Clutter turnera med?

Fontaines D.C. Viagra Boys. Chappell Roan.

Om Sugar Rush blir början på en lång karriär: vad vill ni absolut behålla från era första, stökiga pojkrumsår?

Varandra!