Den siste indieanen

Är du verkligen indie, Leo? I min värld måste man ha stjärnor under ögonen, sjunga om Luke Skywalker och vara skeptisk mot bananer i allmänhet och samhället i synnerhet för att få indie-certifikat. Berätta om ditt förhållande till indie då och nu.

– Vem har sagt att jag är indie? Jag släpper på mitt, Emil Johanssons och Matilda Berggrens lilla, lilla indiependentlabel Årsta Skivakademi, så det är indie i den strikta bemärkelsen. Alltså i bemärkelsen inte-major-indie. På Manifestgalan delades det ut pris i årets dansband, alla genres kan vara indie! Men jag antar att du syftar på mitt sound och mitt uttryck, om det är indie, alltså indie i bemärkelsen Luke Skywalker? Något måste fått dig att tänka indie, jag blir så nyfiken på vad? Rösten, texterna? 

Nej, jag gjorde något så subversivt som att googla varpå jag inte sällan stötte på epitetet indie intill ditt namn. Jag blev lika delar förvånad som överraskande nostalgisk. 

– Ja, men jag älskar indiescenen. Jag vet inget annat, egentligen. Det är väldigt sällan jag är ute på stan numera, om det inte är för att vara på indiescenen. Antingen bokstavligt talat på scen eller i publiken på Spice bar, Reimersholme hotel, Snövit, et cetera, et cetera. Förutom mitt eget projekt spelar jag gitarr i fem andra band, så när jag inte har barnen är jag i repan, i publiken, eller på scenen. Alla är indie, alla håller på med något i någon hemmasnickrad studio. Scenen lever som jag inte upplevt att den gjort sedan jag gick på gymnasiet och ungdomsgårdsscenen levde. Länge leve Södergården, länge leve Spice99. 

Men för mig är du mer en jazzig Olle Ljungström. Vackra melodier och intelligenta texter. Jag skulle gå så långt som att du är ett Dina Ögon eller Veronica Maggio för den intelligenta publiken. Berätta om ditt förhållande till ovan referenser och vad som inspirerar dig.

– Jag har verkligen stora musikaliska luckor, och Olle Ljungström är en av dem. Jag kompade Elis Monteverde Burrau på hans bröllopsdag för ett tag sedan. Då sjöng han en låt av Olle Ljungström, Gå aldrig din väg. Den har jag lyssnat på massor sedan dess. Jag har fortfarande typ allt kvar att upptäcka med Olle Ljungström. Och Dina Ögon har minst en perfekt låt – Oas. Annars tycker jag nog Daniel Ögrens sologrejer är bättre, alltså bättre som i att de väcker mitt intresse bättre. Jag älskar Veronica Maggio. Jag verkligen hårdälskar henne, ensam hemma gråter jag och sjunger högt: ”DET EKAR ÖVER HELA STADEN”! 

Du känns för klok för att vara intresserad av svensk politik, men är du politisk?

– Mina texter är väl ganska mycket ”jag”, ”jag”, ”jag”. Eller ”du”, ”du”, ”du”. Mitt liv och min tankevärld är min direkta närhet, relationerna i mitt liv är mitt liv, så det är dem jag skriver om för det mesta. Nej, jag kan inte säga att jag är särskilt politisk.
– Alltså, jag går och röstar och ber för att idiotvindarna ska mojna och pratar med barnen om värderingar, orättvisor, mod och förändring. Men i mitt konstnärliga uttryck är jag inte direkt politisk. Jag håller inte med dig om att klok är detsamma som opolitisk, snarare motsatsen. Jag säger inte att våra politiker är kloka, men jag har många kloka politiska vänner. Tyvärr för kloka för att bli politiker.

Du skriver mycket om drömmar. Är du av Jungs uppfattning att drömmar är spontana självporträtt av det omedvetna? Eller tolkar du det bara som att fantasin leker med kritor när du sover?

– Ja, det är häftigt med drömmar. Knausgård skriver så himla fint om drömmande i Arendal, något om hur galet det är att om natten ligger människorna i lådor staplade på varandra och blundar, och genom var och en av oss strömmar bilder och ljud från en okänd plats. Jag har inte läst Jung, men ibland somnar jag till Malena Ivarsson när hon berättar om hans teorier i sin podd Till sängs. Jag tror absolut att drömmar är någon slags projektion av drifter, begär och grundkänslor man inte kommer åt när man är vaken. Men man ska nog passa sig för att läsa in för mycket, den där projektionen går nog genom flera psykologiska prismor. När de väl presenteras för oss är de förvridna och svårtolkade. Det är dock kul att prata om drömmar i terapi, där gör man ändå en ansats att dechiffrera dem. Drömmarna jag drömt efter separationen med barnens mamma har varit någon slags kvitto på var jag befinner mig i sorgearbetet.

Du sjunger också om dina barn. Hur är du som förälder? Och vad är det vackraste med föräldraskapet?

– Jag var ung när jag fick barn, bara 22. Jag tror att jag är en bra pappa för det mesta. När jag betett mig mot barnen på sätt jag inte vill har jag varit pragmatisk och sökt hjälp för att ändra på mig själv, och med lite arbete lyckats. Det är jag stolt över! Jag ser fram emot dagen de kommer till mig som vuxna och säger "pappa varför gjorde du så här och så här när vi var små, hur kunde du göra så här och hur kunde du inte se att det var så här". Då ska jag be om förlåtelse för alla fel jag begått.
– Vi har jättekul ihop. Min son och jag försöker lära oss att skejta. Jag blev förvånad att jag fortfarande kan göra en ollie. Vi lyssnar mycket på musik här hemma, dansar i köket och i badrummet när vi borstar tänderna. Det kan vara så idylliskt. Men det vackraste med föräldraskapet är kanske hur ofta jag tillåts förlora mig i stunder med dem. De är så intensiva och fulla av liv att jag sugs ur mitt huvud och in i deras ögon och berättelser, i deras vibrerande värld. De är så smärtsamt vackra, jag skulle inte behöva se på något annat än mina barns ansikten så länge jag lever.

Public service har ju enormt många brister, de saknar till exempel koll. Att du inte fått gästa Allsång på Skansen är anmärkningsvärt. När de vaknar och ringer dig, vilka allsångslåtar skulle du helst vilja leda?

– Jag har nog aldrig sett ett helt avsnitt av det programmet. Vad är en allsångslåt? Kan det vara vilken folkkär låt som helst? I sådana fall blir det Svag med Victor Leksell.

Du är ju en del av Stockholms indiescen, om du jämför den med Göteborgs motsvarighet på 00-talet, finns det några likheter och skillnader?

– Den är ganska vit och det är ganska mycket knark. Fast det var kanske ännu vitare och ännu knarkigare i Göteborg på 00-talet? Jag är född -94, jag var nio år och lyssnade mest på ABBA när Shoreline släpptes, så jag vet inte så mycket om den scenen. Håkan Hellström var såklart överallt, också när vi kom upp i tonåren och började spela själva. Men då fattade vi inte att han kom från en viss ”scen”, det låg utanför min begreppsvärld. Men utan Håkan, ingenting!

Har du ett favoritalbum med yacht rock-legenderna Steely Dan? Kanske till och med en relation?

– Nej tyvärr, borde jag ha det? 

Ja, det borde du verkligen.

– Min vän Douglas Diamond har skickat lite Steely Dan-grejer till mig, men det har inte fastnat tyvärr.

Vad är ditt guilty pleasure?

– Det tänker jag inte berätta! Det är så himla guilty och så himla njutbart.

Det känns som att du borde äga en segelbåt, gör du det? Jag tror att din musik och öppet hav i skärgården är sommarens grej.

– Nä, men min bästa kompis äger en segelbåt och nu i sommar ska det väl ändå bli av att jag följer med honom ut. Vi pratar alltid om det, men det blir sällan av. Förutom jungfruturen med hans förra båt, för tio år sedan. Då var det tät dimma och vindstilla. Vi låg och guppade och drack öl när en finlandsfärja plötsligt tornade upp sig bakom oss och tutade så det dånade i öronen. På tal om drömmar.