“Det enda jag vill ha är tid”

Den tidigare trummisen i indiepopbandet Bad Cash Quartet gick för ett antal år sedan igenom en livskris. Hans pappa gick bort, mamman fick en Alzheimerdiagnos och han separerade från sin sambo. Ur sorg, brustet hjärta och ett fotfäste på glid med ett tilltagande missbruk, fortsatte Jonas Lundqvist att släppa album som Den okända floden (2022) och Sorgetornets spejare (2024). Förra året gjordes dokumentären Ner till min far, som hittas på SVT Play, där man kan ta del av Jonas vardagsliv som sker bakom det kompromisslösa artistlivet. Hans roll som pappa, som brodern till sina syskon och som tränare i TK Örnen. Ett vardagsliv, som i Jonas Lundqvists mått mätt, blir mer och mer viktigt för honom. 

– Hallå! Är jag med, är jag med? Duger det här? Min skärm är fucked men det gör inget kanske? Är jag med i bild? Jag är så jävla kass på sånt här, säger Jonas Lundqvist när han kommer in på intervjulänken. 

Hans mobil, som antagligen ligger på ett bord, visar upp taket, taklampan samt en öppnad vattenflaska som står bredvid den liggande mobilen. Med Jonas Lundqvists göteborgska utanför bild hittar vi samtalets och den stundande intervjuns rytm genom att den första kvarten prata om våra respektive pappaveckor och skillnaden mellan tydlighet och rutiner kontra de ensamma veckornas sökande. 

I pressreleasen vi fick skickad till oss så fick vi aldrig riktigt svar på hur det egentligen står till med dig Jonas. Hur är det?

– Jag vet en plats där jag mår bra…

Är du på den platsen?

– Ja, just nu är jag det. 

Du gästade Skavlan bara för några veckor sedan där ni bland annat diskuterade förkortad arbetstid och svensk arbetsmoral. Hur var det?  

– Det var väldigt trevligt! Vi hade kul i sminket innan och det var ändå gamla kära SVT. Man fick en kaffe och en blombukett. För mig var det skönt att det var just lite trevligt och inte så mycket konfrontation, jag har ju en klar agenda i mitt huvud i vad jag tycker och så, men samtidigt var det skönt att få träffa Lena från Göteborg som var en sådan här megaföretagare (Lena Apler, techinvesterare, känd från Draknästet, reds. anm.) och jag tyckte så himla mycket om henne, även om vi i grunden tycker väldigt olika saker. 

Brinner du för arbetstidsfrågan? 

– Vi som var där var ju uttagna för att vara varandras motpoler. Jag har ju en lite annan inställning till arbete och var ganska tydlig med att det enda jag vill ha är tid, det är det enda jag bryr mig om i livet. Tid till att inte göra någon nytta alls, man går bara runt i kvarteret och så här: glor på saker. Jag behöver leva så, att inte känna att samhället har mig upptryckt mot väggen. Jag jobbar hårt tre dagar i veckan så att jag från fredag till måndag kan kolla på Sopranos i repris och ligga i soffan och spela akustisk gitarr.

Du har sedan tiden i Bad Cash Quartet och genom din långa solokarriär byggt en status som indieikon. Vad är det som gör att gamla och nya fans konstant dras till dig?

– Jag är bara glad att jag kan skriva, förstår du, det är den största lyckan i mitt liv. Jag är tacksam för att låtarna kommer, för det är ingen självklarhet, jag blir lika förvånad varje gång. Sista spelningen med Bad Cash var för kanske 10 000 personer, sen splittrades vi och några år senare drar jag till Borås och spelar med min första soloskiva ADHD som var på engelska. Det kanske var 4–5 personer i publiken. Jag åkte vidare ner till Malmö för en skivsignering och såg en massa affischer med “Hästpojken Slutsålt”, “Hästpojken Slutsålt”. Det kom inte en person på min signering och när jag satt på tåget på väg hem så ringer Expressen och bara “Wow, du ska spela för ett slutsålt Malmö, hur känns det?”. Jag fick förklara att de fått fel nummer och egentligen borde ha ringt Martin Elisson i Hästpojken. Efter det började jag skriva på svenska och det var då jag hittade det. Jag bestämde mig för att skriva så som Sopranos skrevs, att jag ska skriva om precis allt. Så min relation till det jag håller på med är väldigt stark, och befriad från den yttre världens förväntningar, till exempel om det kommer mycket publik eller inte.     

Den 23 oktober släpps ditt nya album Noll personlig utveckling. Berätta om det.

– Skrivandet gick snabbt, det är mitt sätt att skriva men jag går heller inte in för mycket i efterhand för jag vill inte fucka med det jag ändå hittade där och då. Jag betalar alltid mina skivor själv och använder mycket folk, musiker, producenter och så, men nu hade jag råd med en bra studio, där vi kunde bo, äta och sova och göra plattan på tre dagar. Mitt liveband var med och vi kunde jobba fritt. Det var en dröm att stå med en massa människor i ett rum och leta efter “Var är tagningen?”, “Var är låten?”, alla kände att de drog åt samma håll. 

Dina låttexter blir nästan som en ständigt pågående självterapi? 

– Det är så det blir när jag skriver, jag kan inte riktigt styra det, jag bara går efter det som kommer. Och att jag tillåter att det kommer är utifrån hur jag växte upp, förstår du? Hur första vänskapen var, hur mina vänskaper än idag kommunicerar med varandra. Det är ett sätt att också connecta med varandra, samtidigt som det också är det roligaste vi har. Att vi är sådana idioter, haha. Där jag kommer ifrån är det ju ingen någonsin som sagt att man åstadkommit, gjort eller tänkt något bra liksom. Jag kan tvivla extremt mycket på en människa som kanske gör något väldigt fint för världen och sen pratar väldigt, väldigt mycket om det. Då tänker jag och mitt gäng att… där finns något så mörkt att, du vet, det där är det mörkaste jag sett. För jag vet hur det fungerar.

Känner du en kroppslig eller själslig baksmälla efter arbetet med albumet?

Jonas är tyst en stund.

– Jag är rätt van numera, man är beredd på att “Nu kommer det här hända”. Det är en väldigt farlig tid för en beroendeperson att vara i det här vakuumet efter något så djupt… och… och då börjar man repa, haha, och så drar man ut på turné.   

Tisdag till torsdag varje vecka arbetar Jonas Lundqvist som tennistränare för klubben TK Örnen i Stockholms Tennishall. Ett jobb han tar på stort allvar och som är en central punkt i hans vardag. I tennishallen kan man även hitta en annan känd profil i Theodor Jensen, den tidigare basisten från Broder Daniel, som tillsammans med Bad Cash Quartet satte Göteborg på indiekartan i slutet av nittiotalet. 

I materialet vi fick så skrattade vi högt åt att du citerade Rafael Nadal: “I förlorarens källare finns det alltid en våning till”. 

– Alltså jag skrev om det, haha, han har sagt något liknande och direkt när jag såg det tänkte jag “Nadal, kom igen!”. Hade han bara vänt lite på meningen så hade han haft ett av de bästa citat som någonsin sagts. Dostojevskij-klass. Så jag skrev om det för att passa mig.

Bor det en tävlingsmänniska i dig?

– Hundra procent! En av de jobbigaste. 

Hjälper tennisen dig i ditt skrivande och vice versa? 

– Mitt mål är att absolut ingenting ska påverka min tennis. Jag vill kunna vara samma tränare med samma energi varje dag. Jag är väldigt rädd för att förlora mitt jobb, jag har ingen utbildning, det här är vad jag kan göra liksom och jag är glad att det finns ett jobb för en sån som mig. Så jag försöker bara vara samma tränare jämt, timme efter timme.

Vem fick in vem som tränare på TK Örnen, tog du in Theodor eller var det tvärtom?

– Theodor var min elev. Han har en naturlig entusiasm som jag har känt ända sedan han var i Broder Daniel. Jag förstod att han behövde lite jobb och att han kan få människor att känna att “det här kommer bli kul”. Vi gick på en avancerad tränarkurs tillsammans och nu är han en väldigt omtyckt tränare. Det finns en stark community mellan oss tränare och vi backar varandra om någon inte kan ta ett pass och så. Man kan inte ha en trött tränare som går runt och pratar om att han varit på Frantzéns och käkat tjugo minuter innan lektionen. Det funkar inte.   

Du och Theodor var starka indiepersonligheter i Göteborg när det begav sig. Nu är båda tränare i samma tennisklubb i Stockholm. Fint ju.

– Ja, det är faktiskt jävligt fint. Fan, jag måste reconnecta lite med Theo nu sedan plattan. Vi jobbar så långa dagar med varandra, vi brukar äta lunch ihop men sitter ofta vid varsitt bord för att vi behöver en timme av tystnad, haha. Men vi brukar spela upp musik för varandra ibland, om man är lite osäker på någonting och det blir “Fan, jag måste nog ändå kolla med Theo”, och vice versa. Han är ändå en svensk klenod på något sätt, han var ju med i det band som fortfarande sjunger i oss. Jag är glad över att ha honom i mitt liv. 

Den 14 november börjar Jonas Lundqvists turné i Uppsala. Två veckor senare står han på scen på Plan B i Malmö, följt av tre konserter på raken på Pustervik i Göteborg för att sedan avsluta på Fållan i Stockholm. 

Det är inte många veckor kvar tills turnén börjar. Gillar du att turnera? 

– Jag gillar när allting är klart och man går upp på scen, när musiken drar igång. Jag ÄLSKAR det. För jag blir så jävla förvånad varje gång att det är människor som.. alltså det är fan helt sjukt att ni är som jag och jag är som ni. Man har spenderat så mycket tid själv och nu är det… alla är lika liksom. Men jag fick reda på, innan du ringde upp så pratade jag med bokningsbolaget, att allting kommer att säljas slut innan ens skivan släppts, så nu blir det en turnéledare och andra saker så att det blir bra för alla som är med, att det blir värdigt på nåt sätt, haha.    

Om du blickar framåt, skivan släpps, turnén är avklarad, hur ser tiden ut efter det?

Jonas tänker länge.

– Jag vill fira jul med mina syskon i Göteborg på något sätt. Nu har min syster precis fått barn men jag skulle vilja resa bort en stund med mina två bröder, alltså syrran får hänga på också om hon vill. Det skulle vara extremt trevligt. Om jag skulle få med mig min dotter också skulle det vara succé. Men man får inte drömma för stort.  

Lyssna på Jonas Lundqvists nya album Noll personlig utveckling här.