Det här streamar vi just nu
Det finns fler serier än någon rimligen hinner se. Vissa är värda tiden, andra inte. Här samlar vi serierna vi själva fastnat för, pratar om och gärna tipsar vidare om. Inga betyg, inga objektiva sanningar bara våra högst subjektiva favoriter.
East of Eden – miniserie
Familjen Trask ärver rivalitet, skuld och destruktiva mönster genom generationerna i Netflix nya version av Öster om Eden. John Steinbecks romanklassiker från 1952 kretsar kring en av mänsklighetens mest grundläggande frågor: Är vi dömda att upprepa våra föräldrars misstag, eller har vi alltid möjlighet att välja en annan väg?
Bakom serien står Zoe Kazan, barnbarn till Elia Kazan som regisserade filmklassikern från 1955. Men det är Florence Pugh som Cathy Ames som verkligen tar över berättelsen. Hon är både fascinerande och obehaglig, en sådan karaktär man har svårt att släppa trots att man egentligen inte tycker om henne. Det som skaver är hur serien försöker förklara Cathys grymhet. Måste varje kvinnlig skurk verkligen få en traumabakgrund? Kan vi inte acceptera en kvinna som är manipulativ, hänsynslös och grym utan att samtidigt behöva förklara varför?
East of Eden är ett mörkt, vackert och välspelat familjedrama som väcker fler frågor än det besvarar. Och personligen tar jag hellre en serie som ger mig något att fundera över än en som är bortglömd innan eftertexterna har rullat.
Sju avsnitt. Streamas på Netflix.
IMDb: 7,8/10. Rotten Tomatoes: 87 % kritiker / 85 % publik
Slow Horses – säsong 6
Jackson Lamb och underrättelsetjänstens minst presentabla men mest undervärderade medarbetare är tillbaka. Gary Oldman är ännu en gång oefterhärmlig i vad många anser vara en av hans bästa roller. Han leder motvilligt MI5:s avdelning för bortsorterade agenter, där social kompetens och grundläggande hygien lyser med sin frånvaro men förmågan att genomskåda lögner är desto bättre.
I sjätte säsongen blir hämnd ett arbetsmiljöproblem när Diana Taverner, spelad av Kristin Scott Thomas, drar in hela gruppen i ett dödligt maktspel och tvingar dem på flykt. Brittiska förolämpningar, agenter och spioner med högst mänskliga brister är fortsatt seriens själva livsnerv.
Själv sitter jag på helspänn och väntar på den där scenen i varje säsong där Lamb avslöjar något om sitt förflutna, oftast förklätt till slug agentjargong. Först låter det som bullshit. Sedan kommer den iskalla ”nej, men vänta nu”-insikten: det där var ju sant, han menar vad han säger. En sanning som slår undan benen på den bäste, utan någon fjäskande förklaring.
För den som tröttnat på töntiga, äckliga krimserier som jagar cheap thrills för lågbegåvat, passivt dubbelskärmstittande finns här något att använda hjärnan till.
Sex avsnitt. Streamas på Apple TV.
IMDb: 8,4. Rotten Tomatoes: 100 % kritiker / 84 % publik.
Furious – säsong 1
Emmy Rossum spelar FBI-agenten Alice Black, utrustad med samma dåliga frisyr, billiga, illasittande Sheinkavajer och fula, fotriktiga skor som varenda FBI-agent på tv. Vi ska åtminstone vara tacksamma för att slippa de sedvanliga Buttericksperukerna. Den här gången jagar hon en seriemördare vars offer är män som kommit undan rättvisan. Samtidigt söker Catherine, spelad av Lola Petticrew, metodiskt upp de välbärgade män som varit delaktiga i övergreppen och människohandeln hon utsattes för som barn.
Lite som i Killing Eve kretsar det kring katt-och-råttaleken mellan två intensiva kvinnor, med en ömsesidig fixering, en närmast igenkännande fascination och samma svarta humor, fast utan betuttelsen, euroromantiken och haute couturen. Du vet vem mördaren är. Men det är svårt att bestämma sig för vem du hoppas ska vinna.
Seriens skapare Elizabeth Meriwether blandar en ganska klassisk kriminalthriller med vederkvickande, ren kvinnlig vrede. Vreden skär genom generationer, myndighetskorridorer och polisens interna hierarkier. Alice bär dessutom på ett eget, obearbetat bagage med ett ex, en närmast patologisk ovilja att duscha och förträngda barndomsminnen, vilket gör jakten betydligt mer personlig än vad hennes tjänstebeskrivning egentligen föreskriver.
Åtta avsnitt. Streamas på Disney+.
IMDb: 7,9/10. Rotten Tomatoes: 99 % kritiker, 88 % publik.
The Gentlemen – säsong 2
Med brodern satt på ett behandlingshem har Eddie Horniman (Theo James) slutat försöka få bort gangstrarna från familjegodset och vill nu expandera drogimperiet tillsammans med Susie Glass (Kaya Scodelario). Guy Ritchies skamlösa och stundtals tröttsamma fjäskande för brittisk överklass, råa formspråk och gangsterromantik är intakta. Kriminella ambitioner ser tydligen alltid bättre ut i tweed och flat caps.
Men det är också något som har hänt med Eddie. Den motvillige aristokraten har fått smak för makten och verkar numera betydligt mer bekväm med att vara gangster än med att låtsas vara en hederlig gentleman. Samtidigt blir samarbetet med Susie alltmer laddat. Här finns både lojalitet, misstänksamhet och en ständig dragkamp om vem som egentligen bestämmer.
Andra säsongen är dock vassare än den första, framför allt för att karaktärerna sakta börjar bära upp den överdrivna estetiken och gangsterromantiken. Det är fortfarande mycket poserande med anrika jaktvapen, vaxade Barbourjackor över välskräddade kostymer och kriminella som är orimligt nöjda med sina egna repliker. Men det är också en stor del av underhållningen.
Åtta avsnitt. Streamas på Netflix.
IMDb: 8,1/10. Rotten Tomatoes: 86 % kritiker, 87 % publik.