Det svåra nionde albumet

När Subliminal Sounds 2001 gav ut debuten Dungen i 500 vinylglansiga exemplar var Musiksverige mitt i den stora indievågen, med The Strokes metronomdoftande minimalism som ledstjärna. Ejstes eklekticism fick, kanske lite orättvist i efterhand, epitet som ”nyprogg” och ”Pugh Rogefeldts arvtagare”, men större aktörer hade fått upp ögonen. Snart satt han på tåget till Göteborg för att skriva på för Dolores Records, som precis köpts upp av Virgin. På ett café mötte han producenten Mattias Glavå för första gången.

– Det var den elfte september 2001. Jag åkte till Göteborg och träffade Isse Samie från Dolores på ett café och medan skyskraporna rasade plockade han fram ett kontrakt och presenterade Mattias.

Sedan dess har duon arbetat ihop.

– Så fort vi är klara med en skiva frågar han ”finns det fler låtar?” Vi har alltid ambitionen att få ut något ganska snart, men det tar ändå fyra år mellan varje platta. 

Om du tittar tillbaka på de 25 åren som gått sedan debuten. Vad sticker ut?

– Det är otroligt mycket som har hänt. Som när vi plötsligt fick den där hajpen i New York 2004 från att ha varit mer eller mindre avfärdade i Sverige. Rätt många kritiker och journalister, lyssnare också, såg rött när de hörde Dungen första gången. ”Vad fan är det här?”. Vi hade tvärflöjter och allt under en tid där andra stilval och referenser dominerade. 

Vidrig vår som släpptes 25 september är din mest privata skiva hittills. Inte konstigt kanske eftersom den handlar om en självupplevd separation. 

– Jag började arbeta på skivan 2022 och till en början delade jag bara materialet med Mattias Glavå. Och han tyckte ju att det var helt otroligt utifrån hans perspektiv som kan dra ur kontakten och gå hem på kvällarna. Han har varit mitt filter, ett filter med ganska stora hål i kan jag förstå nu i efterhand. Jag var restriktiv med att dela det här med polare utanför bandet men i våras när jag började bli klar spelade jag upp det för en nära vän som tyckte att det var skitjobbigt att lyssna på. Det var mycket han kände igen sig i.

Hur känns det att släppa skivan?

– Det är jättesvårt att ha distans i själva inspelningsprocessen. Man lyssnar på råmixar på Dropbox och sen när man slutmixar skivan så öppnar man dörren till något slags jävla… det är vidrigt, det är lite panik. För då kanske man för första gången förstår vad det är för sjuk grej man har ställt till med. Varför måste man ge ut det här så att det blir offentligt? Men sen blir man glad för att folk är intresserade, att man får komma ut och spela. Det går in i en ny fas.

Har Dungen blivit mer av ett kollektiv och mindre av ett enmansprojekt med åren?

– Det är en bra beskrivning på en ambition snarare än vad det blev, haha. Det är absolut bandinsatser på det sättet att Mattias alltid har velat sträva efter att ta vara på det lir som uppstår med ett band. Men Dungenprojektet har redan från början varit både och. Först sitter jag själv i månader och grejar, och spelar mycket själv, men sen när det ska göras live så blir det något nytt.

Du är också medlem i Amason. Jag inbillar mig att din roll där inte innebär att vara lika mycket bandledare som i Dungen? 

– Precis så. Att vara ett band kräver mycket logistik och det krävs att någon tar rodret litegrann. Men i Amason har vi på något sjukt sätt lyckats skippa den rollen. Vi har fortfarande en gemensam idé om typ vad vi håller på med. När vi skriver låtar kastar alla in grejer och idéer och så blir resultatet något helt annat än det man först hade tänkt sig.

Ditt sätt att jobba verkar gå ut på att absorbera mängder av influenser och sedan kanalisera det till något eget, att förstå hur man gör något för att sedan kunna göra det själv. Är det en rättvis beskrivning?

– Det är riktigt, det är en drivkraft. De olika besattheterna som jag har, som till exempel när jag släppte jungle-ep:n (Otis, reds. anm.), handlar om att hitta nycklarna till stämningen som åtminstone jag hamnar i eller hör i musiken. Att gräva tills jag förstår språket. Jag har aldrig nöjt mig med att konsumera utan måste av någon anledning också bemästra det. Det är ett arbete som aldrig tar slut – jag blir knäckt av en Burt Bacharach-låt och då måste jag förstå varför han gör det han gör. Men jag vill samtidigt inte kopiera någon rakt av, det är något slags originalitets-stress i det.

Det talas mycket om hur AI-tjänster som Suno och fejkade Spotifyartister påverkar musikbranschen. Vad är din take?

– Det är lätt att folk får för sig att musik är något där man trycker på en knapp och så får man ut en låt. 

Samtidigt jobbar du själv lite som en organisk sampler.

– Så har jag alltid hållit på. ”Om jag snor den där grejen, tar den där vibben, kör in en sån grej”. Så är det att göra musik. 

”Talent borrows, genius steals” är ju en klassiker.

– Hur mycket man än försöker sno något så blir det alltid något eget på vägen. Jungle-ep:n är ett bra exempel. Det finns ett recept på jungle, det finns vissa beståndsdelar. Då kan folk tänka ”det är skitlätt att göra en junglelåt – kör Amen-breaket, en 808-bas, en röstsampling och en pad”. Men man snor tills man kan uttrycket och då blir det automatiskt något eget av det.