Extra mycket Therese Bohman!

Din bok Kapitalet handlar om en relation mellan en influencer och en följare, hur är ditt eget förhållande till dina läsare eller följare i sociala kanaler?

– Det är ganska mycket att jag blir glad om någon skriver något snällt och så svarar jag något snällt tillbaka - väldigt lite stoff för en roman. Jag är tyvärr enormt dålig på att underhålla den typen av relationer, någon gång har jag gett mig in i mailväxling med någon trevlig läsare, men det brukar liksom alltid rinna ut i sanden och det beror alltid på mig. 

Hur skulle du själv beskriva din bok?

– Som en roman om begär, att vilja ha det som ligger precis utom räckhåll, och om att det kan vara rätt oklart varför man vill saker egentligen. Kanske lite kritik av de begär och ideal som skapas och upprätthålls av influencervärlden. Och av att allting liksom måste formuleras idag, även personligheter. Det är så himla tråkigt med tydliga personligheter. 

Hur är glamfaktorn på att vara svensk författare 2026?

– I princip noll. Det beror väl på att det inte finns några pengar i litteraturvärlden, åtminstone inte i det segment där jag befinner mig. Jag har ju en fot i konstvärlden också och där är det helt annorlunda, där finns det rika människor och bjudluncher och champagne. Säljer man romaner på min nivå är det festligaste man kan hoppas på att få åka till Göteborg. 

Om Kapitalet blir en riktig hit kommer du att sätta ungarna på Lundsberg i höst?

– Jag tror mer på fostran genom exponering för de sköna konsterna, så det är inte ett alternativ. Men jag ska köpa mig en väska. 

Hur woke är Therese Bohman på en skala i dagens klimat?

– Nu är väl inte så många så himla woke längre? Eller så är det bara jag som lider mindre av det än för tio, femton år sedan. Plus att jag har slutat bråka offentligt med alla jag tycker har fel eftersom jag har fått för svaga nerver för sådant. 

Nu när kultursidan i praktiken gått i graven, vad spår du bli nästa kulturella lägereld?

– Jag trodde det var Instagram. 

Så vem stalkar du just nu på Instagram?

– Tyvärr kvinnor med ”fin stil” som bor i kanske Frankrike eller Italien, eller i värsta fall Danmark, eller i allra värsta fall Sverige men ser ut som om de bor i Frankrike eller Italien, eller i värsta fall Danmark. 

Sist, men inte minst, är det inte en skandal att det inte skrivs mer om modeskaparen David Koma i Sverige?

– Skandal är ett starkt ord, men det låter ju inte tråkigare än mycket annat det skrivs om så gärna för mig. 

UTDRAG FRÅN THERESE BOHAMNS ROMAN KAPITALET, 2026 NORSTEDTS FÖRLAG:

”Jag har följt Alice sedan hon bara hade bloggen, innan Instagram blev stort och innan poddar fanns. När det fortfarande gick att upptäcka något på internet som var hemligt och mörkt och gåtfullt, något att mäta sin egen tillvaro mot och finna den alltför trygg och ordentlig, och därför komma tillbaka, flera gånger om dagen ibland, för att få mer av det hon erbjöd. 

Det var uppenbart att mycket av det hon postade var fiktion, men det var en fiktion som kändes mycket verkligare än filmer och romaner och tv-serier. Hon gick på samma gator, till samma barer och butiker som jag, men när hon gjorde det framstod allt som förtrollat, som att vardagen blev ny. Hon gav den ytterligare ett lager över allt det ordnade och välbekanta, som de där frekvenserna bara hundar kan höra: för oss som uppfattade lockropen framstod hennes tillvaro som en mörk och åtråvärd dröm. 

Nu finns det inga skuggor längre, inga platser för något dunkelt och på gränsen, nu är allt välordnat och ute i ljuset. Allt är opåkallade köksrenoveringar och sponsortillvända recept på pastasås, tips på solskydds-kräm för hela familjen med rabattkod på tio procent och ekologiska matkassar med första veckan gratis. Det är inte bara för att alla har blivit vuxna, det är för att internet har blivit för stort och för att mystiken försvann när allt blev till salu. Men den fanns under några år, och precis då kunde en blogg som Alices bli stor.

När jag började följa henne hade hon ett oklart pr-jobb inom kulturbranschen och bodde ensam i en lägenhet på östra Söder. Inredningen var sparsmakad, nästan minimalistisk, men utan minimalistiska föremål, tvärtom: allt i hennes hem var gammalt och teatralt, de vita väggarna kala med dramatiska inslag, som en enorm empirspegel och lampetter med levande ljus. Jag minns fortfarande en bild där det var kväll och guldet i spegeln glänste dunkelt av ljusens lågor, Alice själv syntes lite suddigt, spegelvänd i ett gammalt spetsnattlinne och med rufsigt hår, älvlik men med bestämd blick.

Hon köpte allting på loppisar, påstod hon, men redan då fanns det en skvallertråd om henne som ifrågasatte det. Någon sa sig ha sett spegeln några veckor tidigare i en antikaffär på Arsenalsgatan. Ett tag dejtade hon en kille som jobbade som värderare på ett auktionshus, någon skrev att det hon kallade loppisfynd i själva ver-ket kom via honom. Hon hade en uppstoppad rovfågel på väggen i hallen, en falk med vingarna utfällda, redo att lyfta från grenen den monterats på, hon lyssnade på opera på vinylskivor med Deutsche Grammophons klargula etikett, hon badade naken på Långholmen om nätterna och gjorde spretande blomsterarrangemang av kvistar och blommor som hon stal i parker och planteringar på vägen hem. Jag minns ett stort fång med björnbär som hon hade stuckit ner i en gammal träd-gårdsurna i gjutjärn som stod på en piedestal i vardags-rummet, det satt bär kvar på grenarna och alltsammans såg ut som ett barockstilleben. En gång när hon visade innehållet i sin handväska låg där utöver läppstiftet från Chanel och ett paket tunna mentolcigaretter också en sekatör. ”Jag går aldrig någonstans utan den här”, skrev hon. ”Men obs, i securityn gillar de inte när man har den i handbagaget.”

Även om det var uppenbart att den Alice som fanns i bloggen var en iscensättning var det fascinerande att följa henne, att nyfiket undra vad av det hon skrev som var sanning och vad som var lögn. Hon var ofta på fest eller ute någonstans, tog bilder av sig själv i en taxi på väg hem, eller hem till någon annan, med mascaran så utsmetad att det ibland var oklart om något otäckt hade hänt eller om hon bara haft roligt. Jag minns ett blåmärke på kinden som hon inte lyckades dölja med smink, det stod i skvallertråden att hon hade varit så full att hon ramlat med ansiktet före, någon annan skrev att det var killen på auktionshuset som hade slagit henne. Allt var på gränsen till för mycket och ändå ville man ha mer, för hela hennes tillvaro var ett löfte om att något större var möjligt, att världen var vild och vacker och att man själv kunde ta del av den, även om det var via Alice.

Vi var många som var fascinerade av henne förstod jag i skvallertråden, och redan då var det lika många som ville avslöja henne, genomskåda henne, slita ner henne från upphöjdheten som hon lyckats skapa åt sig själv och som vi alla var med och underhöll. 

Allt blev mer nedtonat efter att hon sagt upp sig från sitt jobb för att leva på bloggen, och sedan ännu mer när hon träffade Daniel och de fick Stella. Kanske för-ändrades hon verkligen av att ha en fast relation och få barn, eller så låtsades hon göra det för att inte förlora sponsorerna som hon börjat få. Skogaholms bageri hoppade av ett samarbete efter att hon presenterat deras rostbröd som en del av den perfekta bakisfrukosten. Hon har alltid haft ett lite gränslöst drag, det är nog det som gjort att jag har fortsatt att följa henne. Och ibland går det fortfarande att ana en spänning mellan det man får se och det man kan gissa att man inte får se, kanske särskilt om man vet vem hon har varit. Jag har alltid fascinerats av den sortens sprickor i människor. 

Nu för tiden är Alice mest känd för podden som hon har med två väninnor. Om man har följt dem genom åren vet man att de för all del har känt varandra länge, men inte varit de nära vänner som de ofta påstår att de är nu. Men förtroligheten är deras starkaste valuta: de är ärliga och uppriktiga, de menar lika mycket allvar när de analyserar sina misslyckade relationer som när de rekommenderar en ny fuktkräm. 

De kompletterar varandra så väl att det vilar något konstruerat över det, tre kvinnor mellan trettiofem och fyrtio där man kan välja sin favorit. Katja har långt rött hår och blek perfekt hy, som en viktoriansk älva från Gamla Enskede. Hon har två barn och ska antagligen ha fler för hon försitter aldrig en chans att prata om förlossningarna som sitt livs starkaste upplevelser. För några år sedan grundade hon ett varumärke som säljer ekologiska hudvårdsprodukter och matvaror; krämer av bivax eller ringblomsolja, bars med fröer och nötter, allt i vackra förpackningar. Dessutom har hon skrivit en kokbok där alla recept är baserade på sådant hon har odlat i sin köksträdgård. Ibland tänker jag att hon nog ger de andra dåligt samvete för att de inte är lika disciplinerade som hon, för att de besudlar sina kroppar med kött och raffinerat socker, inte alltid orkar iväg till yogapasset. 

Sabina är blond med bruna ögon, det är ovanligt och vackert. Hon går upp och ner i vikt, pratar ofta om sina tonår med ätstörningar men säger att hon är frisk nu. Man kan undra om det verkligen stämmer, och antagligen är det precis vad det är meningen att man ska göra. Hon är den sexiga, den som är mest business och den enda av dem som inte har barn. Istället har hon en strålande karriär på ett omtalat svenskt mode-märke där hon är något slags kreativ chef med inflytande över både design och marknadsföring. Själv bär hon alltid plagg och accessoarer från den kommande säsongens kollektioner och de vanligaste kommentarerna på hennes Instagram är ”När släpps väskan?” eller ”Vad kommer kappan att kosta?”. Hon är själv sin bästa reklam.

Alice är den enda av de tre som inte har något riktigt jobb eller producerar något själv, som inte har några speciella kunskaper eller talanger. Hon är liksom bara en person med ett attraktivt liv, någon man avundas för att hon har tid och råd att ägna dagarna åt att inreda och laga mat och prova kläder. Det räcker liksom att hon är Alice, åtminstone om man har följt henne sedan tiden när hon inte hade några samarbeten eller sponsorer, när man fick se henne vara knäckt över att hennes ex gjort slut eller läsa hennes förkrossade blogginlägg om missfallet innan hon blev gravid med Stella. När hon var en riktig människa, inte bara fixad och ljussatt i ett samarbete med Kicks. 

Ofta verkar det som att hon inte gör något särskilt om dagarna och ändå är hon alltid upptagen. Hon går på möten om samarbeten och projekt, hon går på vin-luncher mitt i veckan eller på events och lanseringar. Det finns alltid något nytt som ska lanseras och företag som vill att Alice ska vara där för att sprida glans och trovärdighet; en drickyoghurt, en mascara, ett kosttillskott, en ny kollektion kashmirtröjor eller bordsdukar eller regnkläder. 

Fortfarande kan man ana gamla Alice i hennes foton, i svärtan och kornigheten som får bilderna från hennes vardag att framstå som scener ur en film. Samtidigt är det en märkligt innehållslös film, hennes lägenhet har inga uppstoppade fåglar på väggarna längre utan platsbyggda bokhyllor med glesa rader förutsägbara böcker, inga urnor med björnbär utan prydliga buketter med hortensior och rosor.

”Jag saknar gamla Alice”, skriver någon med jämna mellanrum i skvallertråden och det är nog det som för-enar oss som följer den: Oavsett vad vi tycker om henne så är vi överens om att hon var roligare förr. 

Jag är uppe tidigt på lördagsmorgonen och åker till loppmarknaden på Karlaplan. Det är en mild och solig dag, Öster malm är stilla och nyvaket, i grusgången runt fontänen ligger nyfallna gula löv. Ännu är inte så många besökare på plats, säljarna håller fortfarande på att packa upp sina varor. 

Några av dem är förmögna människor som bor i området och inte vet vad som är rimligt att ta betalt för sakerna de rensat ut ur sina förråd eller sommarhus. De känner till det mest uppenbara, Svenskt Tenn och dansk design, men i övrigt verkar de inte ens ha orkat googla. Vid ett bord där det står en mycket solbränd kvinna med tunn rosa täckjacka hittar jag en liten skål i keramik. Glasyren är matt och oregelbundet gräddvit och beigespräcklig, som ett fågelägg, alldeles slät och behaglig att dra handen över. I botten har den en signa-tur som jag vet betyder att den inte är massproducerad, utan att det har suttit en konstnär med skålen framför sig och bestämt att den ska se ut precis så här. Femtio kronor står det på prislappen, det är ingenting, kvinnan i rosa hade kunnat få minst det tiodubbla. Jag köper den direkt, swishar henne snabbt innan hon kommer på att det är för billigt, får den omständligt inlindad i tidningspapper och nedstoppad i en påse.

På andra sidan fontänen ser jag plötsligt en gestalt jag känner igen. Hon har sin stora trenchcoat, bara ben och ett par loafers i pälsigt leopardskinn. Tillsammans med de svarta solglasögonen ser hon nästan utklädd ut, som en spion i en gammal film. Det var länge sedan hon skrev att hon gick hit, men det gör hon uppenbarligen. 

”Hej Alice”, säger jag när vi passerar varandra en stund senare. 

Hon ser förvirrad ut, det syns att hon inte förstår vem jag är. Det är inte så konstigt, när vi ses står jag oftast i sandlådan och har på mig en vindjacka med förskolans logotype på ryggen. 

”Det är Emma”, säger jag. ”Från Äppelträdet.”

”Men gud, förlåt”, säger hon. Hon ser generad ut och jag känner mig dum över att ha försatt henne i den här situationen. Jag borde bara ha låtit bli att hälsa. 

”Gör du några fynd?” säger hon och sneglar på min påse. 

”Jag har köpt en skål.” ”Får jag se?”

Jag känner mig dum igen, över att få min skål bedömd av henne. Mycket av det jag vet om gammalt porslin har jag lärt mig från hennes blogg, från tiden när hon fortfarande skrev om sådant. Det var en okänd värld för mig då, med ett okänt språk; spillkum, ingefärskrus, jardinjär, jag googlade och läste och letade på loppisar och i secondhandaffärer. Nu vet jag mer, antagligen mer än Alice, men har så fullt i skåpen att jag blivit kräsen och bara köper saker när jag hittar något speciellt. 

Jag lyfter upp skålen ur påsen och börjar veckla upp papperet. Det tar nog inte särskilt lång tid men det känns så, jag måste vara försiktig så att jag inte tappar den och jag blir stressad över att Alice ska få tråkigt, hon plockar upp sin telefon ur fickan, kollar snabbt notiserna på skärmen, stoppar ner den igen.

”Oj, vad fin”, säger hon när jag håller upp skålen mot henne. Hon låter förvånad.

”Tack”, säger jag.

Allt känns dumt. Varför tackar jag? Det är inte jag som har gjort den. ”Ja, visst är den”, borde jag säga. 

Alice har skjutit upp solglasögonen i pannan och bakom dem är hennes ansikte liksom naket, utan smink runt ögonen. Hon ler mot mig.

”Kul att du går hit”, säger hon.

Jag nickar. 

”Kul att du också gör det”, säger jag.”