Gå på klubb och kom hem med upphovsrätt

Sebastian Mullaert är den elektroniska artisten och producenten från Röstånga som gärna placerar musiken någonstans mellan naturupplevelse, kollektivt skapande och upphovsrättsjuridik. Den 18 september flyttar han och Dorisburg ut skapandet till Inkonsts dansgolv – där publiken inte bara får dansa, kramas eller stå i baren, utan också erbjuds en del av upphovsrätten till verket.

A Place Called Inkonst beskrivs både som ett residens, en inspelningsprocess och en konsert. Vad händer under dagarna före konserten, och vilken del får publiken vara med och skapa?

Under fem dagar möter jag gästartisten Alexander Berg, som spelar under namnet Dorisburg. Vi känner in rummet, flyttar in våra saker, placerar oss på golvet, jammar och utforskar vår kreativitet tillsammans. På fredagen öppnar vi dörrarna och fortsätter med det som redan har påbörjats under veckan.

Det här är inte en konsert där publiken bidrar genom att spela ett instrument eller sjunga. Även den som inte producerar musik är en del av energin i rummet och av att göra projektet möjligt. Exakt vem som påverkar vad tror jag aldrig att vi kommer att kunna förstå.

Kan alla få en andel eller finns det krav på hur aktivt man måste delta?

Din närvaro och medvetenhet är det enda du behöver bidra med. Vad händer när jag är fullt välkommen precis som jag är, oavsett hur lite jag gör?

Om Beyoncé dyker upp och hijackar hela konserten, får hon samma andel som någon som mest har stått i baren?

Det är Alexander och jag som spelar musiken. Men oavsett vem som kommer går det inte att få mer eller mindre av copyrighten. Vi delar lika. Det är inte mängden aktivitet eller prestation som avgör andelen, utan ens närvaro.

Publiken får del av kompositionen men inte av masterinspelningen. Varför drar du gränsen där?

För att experimentet ska vara praktiskt möjligt behövde jag dra en gräns. För kompositionen finns redan ett etablerat system genom Stim där uppdelningen kan hanteras relativt enkelt och automatiserat.

Mastern fungerar annorlunda. Där ska vi arbeta med ett skivbolag, och vi vet ännu inte vilket. Ägande, licensiering, avtal och administration blir betydligt mer komplicerat om väldigt många personer ska vara involverade. Det här är första gången jag testar modellen. Beroende på vad vi lär oss kan jag förändra upplägget nästa gång, eller lämna idén helt.

Stim bygger normalt på att de registrerade personerna har bidragit till ett verks musik eller text. Har ni förankrat modellen med Stim?

Stim har, så som jag förstår det, ingen exakt klausul som definierar vad det innebär att ha bidragit till musiken. Det finns också exempel där personer har fått del av copyrighten trots att deras konkreta musikaliska insats varit svår att avgränsa.

Är det realistiskt att upphovsrättsintäkterna kan betala tillbaka biljettpriset?

Om det kommer 250 personer tror jag inte att alla kommer att vilja bli medlemmar i Stim och fullfölja processen. Det vore fantastiskt om kanske 50 personer faktiskt blir med. Biljettpriset ligger i snitt runt 200 kronor. Om 50 personer delar lika behöver verket, väldigt förenklat räknat, generera omkring 10 000 kronor i upphovsrättsintäkter för att var och en ska få tillbaka motsvarande biljettpriset.

Om experimentet fungerar precis som du hoppas, vad vill du att publiken, Stim och musikbranschen ska börja göra annorlunda efteråt?

Oavsett hur det går önskar jag att människor, organisationer och institutioner bjuder in dem de möter och arbetar med till kreativitet. Att våga försöka, ta del och vara med och skapa vårt samhälle tillsammans.