Glitter och sönderslitna hjärtan

Tove blev av sin familj kallad Tove Lo redan som 3-åring efter ett besök på Skansen. Det karismatiska, självständiga och mytiska lodjuret har stått som signum för hennes persona och är tatuerat på ovansidan av hennes högerhand. Hon gick tidigt in i sitt skrivande med dagböcker, noveller och lyrik och med musikintresset var det ingen överraskning att Tove valde Rytmus gymnasium. Efter skolan började artistlivet ta fart och Tove fick chansen att skriva låttexter för band som Icona Pop och Girls Aloud. 2011 tog Max Martin (vem annars?) in henne och Tove blev snabbt en noterad låtskrivare för Warner Chappell Music. 2012 släppte hon sin första egna singel Love Ballad och 2014 kom genombrottet med Habits (Stay High), streamad mer än 1,4 miljarder gånger, och gav oss den feministiska ikon som vi lärt oss känna som just Tove Lo och som idag älskas av såväl straighta som hbtq-personer världen över. När Nöjesguiden får skott på henne är hon mitt uppe i sin världsturné Estrus Tour, där hon den 19 november släpper lös sin brunst (estrus på engelska) på Avicii Arena i Stockholm.

Hej Tove! Var är och vad gör du just nu?

– Jag sitter i min studio i Los Angeles med en massa instrument runtomkring mig. Mitt band och jag ska bo här några dagar efter Mexico City-konserten och repa in till… till en grej… det är i alla fall ett väldigt fokus på musik och sång just nu. Performance!

Tove Lo skrattar, lätt stressad över att ha sagt lite för mycket på intervjuns första fråga. 

Spännande! Vad är det för grej?

– Jag kom på att jag nog inte kan säga det, haha!

Haha, det är lugnt, vi går vidare. Vi loggade in på Viberate.com innan intervjun, som visar att engagemanget kring Tove Lo har gått upp med över 800 % på TikTok.  Bra buzz kring dig och din turné ändå?

– Åh jävlar! Det var kul att höra! Man lägger ju ner mycket jobb på det där.

Ja, hur funkar “det där”, lägger du upp dina poster själv? 

– Ja, det gör jag. Jag har två kompisar som är typ konstant online och hjälper mig med att komma på idéer på bra grejer att göra. Ibland hjälper min manager mig om det är nåt som måste ut en viss tid och så, men annars har jag svårt att släppa kontrollen på vad som går ut.    

Du sprang på Robyn på Portola Music Festival (San Francisco) där ni båda spelade. Hur var det att träffa henne?

– Ååh, hon var så bra! Hon är verkligen en sån inspiration för mig. Jag hade jättemånga vänner där, vi kanske var 40 pers som stod i publiken på hennes konsert och bara skrek ut varenda textrad.

Såg att fotografen Blair Brown (som tagit omslagsbilden till det här numret) också är med på turnén och plåtar?

– Ja, hon är en god vän till mig, hon jobbade först med producenten SG Lewis och när han och jag sen gjorde Heat EP:n tillsammans 2024 så plåtade hon några gig. Hon är också en härlig person så hon kommer vara med på hela turnén.

Betyder det att vi kommer få se något visuellt dokumentärt efter turnén? 

Tove är först tyst. 

– Hur menar du… jag har inte tänkt nåt dokumentärt sådär… Det låter faktiskt ganska spännande, vänta, vänta, vänta, bra idé!

Haha, ta den och spring. I förrgår hade du en konsert på Greek Theatre (Los Angeles). Berätta om den.

– Jag har tre städer som jag brukar bli sådär “Ouff, nu känner jag nerverna lite extra” och det är New York, L.A. och Stockholm. Mycket på grund av att press och media förväntar sig mycket av mig, det känns att det kan dömas mer än att man bara njuter av konserterna i storstäderna ibland, så jag hade lite av den nervositeten innan. Sen efter soundchecket, alltså Greek Theatre som venue är så fantastiskt vackert, man ser bergen både från scen och publiken, det var fullmåne under giget, energin var så stark och jag kände igen så mycket fans längst fram som följt mig i över 10 år. Det var en väldigt speciell och emotionell kväll.  

Den här nervositeten du nämner, L.A. är ju ändå din nuvarande hemstad. 

– Ja, men det kanske är det som gör det. Jag bodde i New York innan och där känner jag också att "Shit, det här är nervigt”. Du vet, det är familj och vänner på plats och de kan liksom se igenom mig.

Något som har flippat ut helt på turnén hittills? Inget trashat hotellrum eller någon i teamet som blivit kvarglömd i nån stad?

– Haha, inte kvarglömd… Vi har valt våra nätter. Det blev ganska stökigt efter både New York och L.A. Vi har en ny trummis som är med oss på turné för första gången. Han hade inte varit ute och festat med oss tidigare och det första han fick uppleva var en gaysexklubb i New York som heter Basement, alltså han hade jättekul och var chill och så men det var kul att höra hans “Okeeej så det här är standarden när vi går ut!?”. Men det är ingen som spårar ur längre på det sättet att “Oh shit, vad ska hända nu?” Det är fin stämning!

Vad skulle du säga är den största skillnaden på den här turnén och din första? 

– Den första turnén var mer att jag inte riktigt förstod hur saker och ting funkade. Att bli van vid att bo på en buss, vakna varje dag på ett nytt ställe, att ta sig dit och hem safe, att någon kontrollerar ljuset och ljudet. Teamet har nu vuxit från tidigare 6 personer till 25 då produktionen är större, det är mycket mer publik, jag byter outfits flera gånger, det är custom made grejer…  Och när allt blir större så är det viktigt för mig att jag inte blir isolerad som “artisten”. Jag vill vara med i den stora grupp-chatten, jag vill veta vad alla i mitt crew och band går igenom och vad som händer. Det har tagit tid att lära känna alla men nu känns det som en företagsfest varje gång vi kör en middag och jag känner mig otroligt trygg med det här teamet.    

Den pågående världsturnén drivs av albumet Estrus som släpptes den 18 september. Det är nästan fyra år efter att albumet Dirt Femme kom ut och man behöver inte läsa många intervjuer efter albumsläppet för att förstå att Tove Lo de senaste åren haft en resa med att hitta tillbaka till både lusten i att skapa och lusten till sig själv.

Kan du beskriva tiden i L.A. innan du gjorde Estrus? Har förstått att det var en rätt kämpig tid?

– Jag kände att jag gick igenom en slags förändring inombords, “Vem är jag, vad vill jag, hur vill jag leva mitt liv?”, och sen hittade jag inga svar på det. Det gjorde mig ganska orolig. Att ok, jag är vuxen och vid det här laget så ska jag ha koll på allting, ha ordentliga svar på alla frågor och besluten jag tar ska vara slutgiltiga, stora och viktiga. Jag känner att jag inte är där mentalt på något sätt och inte redo. När jag sen skulle börja skriva på albumet så blev det “Det här är min sjätte platta, jag måste ha nåt budskap, jag ska ju på nåt sätt veta bättre.”, lite så.  

Men var det en inre press mer eller var det en press utifrån? 

– Det var en kombination av samhället, inre känslor, familj och vänner som liksom bara “När ska du börja ta ansvar?”. Och när jag gifte mig (med Charlie Twaddle) så kom det vissa förväntningar att “Åh! Äntligen gjorde hon något normalt, nu kommer hon säkert lugna ner sig och skaffa barn.”, och du vet, “Bli en ordentlig kvinna!”, haha, och det är ju liksom inte jag. Jag är också duktig på att inte bry mig om hur folk uppfattar mig, vad de tycker om mig eller hur jag beter mig. Har alltid gått min egen väg och magkänslan sa till mig att ändå fortsätta göra det. Mycket av låtarna på plattan handlar om slagsmålen jag hade med mig själv då, som Idiot och If I could I would.

Du bestämmer dig för att lämna L.A. ett tag och åka till ditt sommarställe i Torekov. Vad hände där och vad var det som fick det att lossna till sist i låtskrivandet? 

– Jag har insett att jag nog måste börja varje albumprocess i Sverige. Framför allt har Torekov blivit en plats som kan väcka mycket triggers och där alla känslor får komma till ytan. Som när jag var utbränd efter min första platta, då var Torekov den enda platsen där jag kunde andas. Där har jag gått igenom perioder av depression, ätstörningar, hjärtesorg men det är också platsen för den första fyllan. Det är väldigt bra för mig att åka dit och ha alla dessa minnen och koppla ihop dem med känslor som bubblar upp nu.        

Vad betydde producenten Ludvig Söderberg för albumet?

– Han betyder allt, han är andra halvan av Tove Lo. Vi utmanar varandra att bli bättre, att våga ta nya steg. Han känner min röst och uttryck så väl, på samma sätt som jag känner honom. Vi kan verkligen passionerat bråka och det blir ganska komiskt i Torekov när det bara är vi två. “Ah fan, du fattar ju ingenting! Ah men du då, du gillar ju ändå inte det, vad håller du med?”, så där kan vi hålla på. Jag älskar verkligen att göra musik med honom, han är så viktig för mig.  

Resultatet av hennes inre resa och tiden i Torekov mynnade till sist ut i Estrus. Ett typiskt Tove Lo album med 13 spår av sexig, förförisk pop och texter som frågande och sökande hånglar upp dig mot en vägg. Samtidigt så lämnar albumet lyssnaren med en uppmaning, att du precis som Tove Lo själv gör nu, tar ansvar för din egen självbekräftelse. 

Kan man som lyssnare se Estrus som ett album för relationer där man inte förstår sig själv eller sin motpart, i allt från situationships till friends with benefits till mer seriösa förhållanden? 

– Verkligen! Jag insåg när jag lyssnade igenom alla mina album för att se vilka låtar som passar in i turnékonceptet, att fan, det här ändå det första albumet som jag skrivit med perspektivet att det inte är i början eller i slutet av en kärlek utan mer “mitt i” en lång och passionerad relation som jag har med min bästa vän. Det ger mig en ny nyans i hur jag skriver, en annan typ av sårbarhet som skiljer sig från tidigare låttexter som har mer av den självsäkra, sexuella, lätt dominanta sidan, och i låtarna på Estrus är det mer, du vet “Kan du inte bara älska mig och visa det?”. Det lite mer behövande och desperata som jag känner att jag vågar ta fram nu när jag ändå levt med en person länge och som jag vill vara med hela livet.   

Vår favoritlåt på plattan är Die for my art with a lonely heart. Vilken är din favorit?

– Gud vad svårt! Det är faktiskt lite från dag till dag. Just nu är det I’m your girl, right?, just utifrån att när vi spelat den live så har det varit sån power, den blir mer punkig live och responsen från publiken har varit helt underbar. Länge har det varit F.A.M.T men som sagt, det varierar.   

Du är ju är ett stort fan av artisten Stromae, hur var samarbetet på Des Fleurs? 

– Det kändes som att bocka av en grej på bucketlisten för mig. Det var när jag såg honom live som jag blev helt kär i hans output som artist och performer. Efteråt låg jag på honom ett tag för att göra något ihop och tre år senare så får jag en mapp med en massa tracks från honom och “Ja om du ville skriva nåt på det här så vore det jättekul.”, och jag bara “Ursäkta, vad händer!?”. I mappen fanns det här Des Fleur-pianot och beatet som jag direkt kände var unikt för mig, samtidigt väldigt mycket honom men också nåt som jag inte skulle ha gjort själv vilket kändes extra spännande. Jag låste in mig ett rum i tre dagar och kom sen tillbaka till honom med “Här! Det är det bästa jag har att ge, jag tycker det är helt fantastiskt men vad tycker du?” och han älskade det. Sen skrev han sin vers, vilket bara höjde helheten. Vi väntade på rätt tillfälle att släppa låten och när jag höll på med Estrus så frågade jag om den kunde bli en del av albumet och det var han jättepepp inför.        

Vilket är ditt bästa Alors on danse-minne? (Stromaes floor filler från 2010, reds.anm.)

– Det var den gången jag såg honom live första gången, på Coachella 2014. Jag bara råkade gå förbi tältet där han körde och precis ingen stod stilla. Jag fattade inte först vem det var tills han körde Alors on danse och jag bara "Jahaaa, det är han", haha. Det var magiskt.  

Hur firade du just det här albumsläppet, party på stan med låten I’m the cake eller hemma med Charlie och låten I’m your girl, right?

– Det var party i New York. På release-kvällen var jag, mitt band, crew och ett gäng kompisar på en rooftop-bar i Brooklyn och hängde. Vid midnatt tog vi en partybuss till Times Square för att ta bilder framför min billboard. Folk som bor i New York vill ju aldrig åka dit så jag var väldigt rörd över att så många vänner ändå hängde på. På Times Square så skålade vi och sen gick vi till Olive Garden av alla ställen och körde lite Italian Margaritas. En kul och oväntad kväll.  

Creative directorn Charlie Twaddle och Tove Lo har varit tillsammans i nästan 10 år och är gifta sedan 2020. 

Ditt och Charlies professionella samarbete verkar fungera bra? Berätta lite kring det. 

– Det här är tredje plattan där vi gör det visuellt kreativa tillsammans. Processen är att jag börjar göra ett album och när den börjar kännas klar så brukar han och jag åka någonstans remote där vi lyssnar på låtarna tillsammans, har med oss en massa böcker och filmer som känns rätt för den visuella värld vi vill åt. Som med Estrus såg jag hela tiden en svart katt i albumet som vi sen utgick ifrån. Det växte till en idé om en sekt som dyrkar det här djuret, haha. När det kommer till liveshowen lämnar jag väldigt mycket ansvar och struktur på honom, jag fokuserar mer på rörelse, hur setet ska flowa, vad jag ska ha på mig och så. Det funkar så bra. Det är fantastiskt roligt att jobba med honom.   

Du är väldigt öppen och filterlös i ditt skrivande om både dig själv och er relation i vissa texter, har du någon gång tänkt att “fan Charlie, varför sa du inget? Det här kanske inte alla hade behövt veta ändå?”

– Nä, alltså han vet ju vad han gav sig in på. Vi träffades på min releasefest av Lady Wood där jag också visade min första kortfilm Fairy Dust där jag ligger och onanerar till sluttexterna, så han var nog ganska beredd på att det här är nivån. Jag försöker ändå inte lägga ord i HANS mun, det är mer mitt perspektiv, i låtarna tar jag ju i och det är den mest dramatiska versionen av mina känslor som kommer ut. Men ibland har jag ändå “Hörru, känns det ok för dig att jag släpper den här låten?” för låtar som I’m the cake och då säger han bara “Yup, I know what I got myself into". Han är förvånansvärt chill faktiskt.     

Ett litet side step. Du nämnde i en annan intervju att män nu ofta frågar om det inte är dags för dig att sluta skriva låtar om sex. Det kändes så sorgligt 2026?

– Ja, det börjar gå bakåt på så många sätt. Det var ju fan i Tyskland av alla ställen som ändå är väldigt positiva och öppna gentemot sex och den här journalisten bara “Är det verkligen såhär du måste uttrycka dig för att nå den yngre generationen” och jag blev helt paff. Alltså vad menar han? Att när jag nu i mitt liv känner mig som mest säker i min kropp och självsäker sexuellt, då ska jag sluta sjunga om sex för att vissa män inte tycker det är attraktivt? Jag blev lätt förvånad faktiskt.

Vem är Tove Lo idag, efter själva arbetet med just Estrus?

– När jag skrev plattan kände jag att jag fick en frihet i att kunna vara samma impulsiva, stökiga och galna version av mig själv som jag alltid har varit, utan att det behöver vara något negativt. Fast jag känner ändå inte att jag vuxit så mycket, haha.

Det är inte heller säkert att man gör det. 

– Nä, varför måste man hela tiden vara en jävla förbättrar-version av sig själv? 

Estrus Tour rullar efter den här intervjun vidare från Los Angeles ner till Mexico City. I november landar touren i Europa med konserter i bland annat Manchester, London, Amsterdam, Berlin och kommer slutligen fram till slutstationen i Stockholm och Avicii Arena. Med det nya albumet på plats, ett tight team och känslan av att kunna få vara stökiga Tove igen, finns alla förutsättningar för att Estrus Tour avslutas i ett förlösande Tove Lo-klimax. 

Visst hade du och Caroline Hjelt från Icona Pop jobbat i garderoben tillsammans på konserter i Globen?

– Haha, jajamen. Efter skolan på Rytmus brukade vi åka dit och jobba extra i garderoben samtidigt som vi tjuvkikade på konserterna och “Tänk om vi en dag får stå där”. Det känns som ett så härligt full-circle moment att vi snart kommer dit.   

Det är ju ändå tre år sedan du stod på en svensk scen (Way Out West 2023). Hur peppad är du över att få stå inför en hemmapublik och köra DNH?

– Det kommer bli så jäkla mäktigt! Och samtidigt ett väldigt emotionellt gig tror jag. Stå på en svensk scen igen, kunna prata svenska på scen, jag kommer nog gråta mycket, haha. MEN också ge all jävla attityd jag har!  

Om du själv skulle ha sett Tove Lo live den 19 november, hur hade du värmt upp innan konserten? 

– Var beredd på att svettas, dansa, skrika och gråta. Det kommer kännas som att vi slitit upp allas hjärtan och kastat in glitter. Värm upp med albumet, klä upp dig i något av de teman som finns för turnén, Culty, Shedding Skin och Svarta Katten (Youtube har svaret). Var med dina kompisar och hypa tillsammans. Ta några shots, bara kör.

Och vart hade du gått på efterfest?

– Åh ja, det måste vi börja planera! Något smutsigt rave tror jag.