Han har byggt kojor, replokaler och festivaler. Nicklas Johansson har aldrig slutat bygga.

Way Out West har Slottsskogen. Roskilde har sina åkrar. Distortion har Köpenhamns gator. Malmö har en biltvätt. Och bilverkstäder, industrilokaler, bakgårdar och allt annat längs Norra Grängesbergsgatan som det går att dra en förlängningssladd till.

En gång om året förvandlas området till NGBG, Malmös fullständigt okurerade gratis gatufestival där föreningar bygger egna scener, artisterna anmäler sig själva och Sveriges lagbok är det närmaste man kommer en manual.

Mitt i kaoset finns Nicklas Johansson, som varit med sedan starten 2016. Kommunal facilitator, före detta festivalproducent och självutnämnd usel förvaltare. För tio år sedan kunde regn vara en katastrof för NGBG. I dag är det närmast klädkod. Folk kommer ändå.
Det är ungefär då Johansson vet att hans jobb är gjort.

Nu lämnar han.

Vem är Nicklas?

Det är en fråga jag nog aldrig har fått. Min fru sa häromdagen att jag är arbetsnarkoman, och det kan väl ligga någonting i det. Jag definierar mig nog alltid igenom det jag gör. Är jag inte på jobbet och arbetar med projekt så har jag projekt hemma. Jag har svårt att bara sitta stilla. Förra sommaren kom jag på att jag satt i trädgården för första gången, fast att jag bott där i tjugo år. Jag har hållit på så sedan jag var fem–sex år och byggde kojor.

Du drev replokaler långt innan du började arbeta med Norra Grängesbergsgatan. Hur började det?

I början av nittiotalet spelade jag i olika band. Jag gick på Komvux och skrev hyresavtal på en lokal på 244 kvadratmeter. Där hade vi nio replokaler med band som Liberator och The Mopeds. År 1998 ringde Malmö stad och sa att jag skulle bli anställd, typ. Och ja, här är vi.

När man läser om dig beskrivs du ibland som projektledare, ibland producent och ofta som facilitator. Vad är din egentliga styrka?

Jag är nog ganska duktig på att prata med envar på envars vis. Jag kan prata med en krögare, en tjänsteperson, en polis, en ordningsvakt, en ljudtekniker eller någon som arbetar med sophantering. Jag försöker förstå personen i sin yrkesutövning och vad den behöver, och sedan tweaka lite grann. Jag är ganska generalistisk och kan lite om väldigt mycket. Folk ringer och mjölkar ur det lilla jag har, och sedan visar jag gärna snabbt vidare till en expert som kan mer.

Du verkar vara väldigt bra på att hantera människor.

Jag försöker behålla det här att självvalt vara naiv, för alternativet är att vara cynisk, och det är inte heller roligt. Jag gillar att hellre fria än fälla och se det goda i människor. Det här projektet hade kanske inte den 30-årige Nicklas kunnat göra. Jag hade inte tillräcklig kunskap och var nog själv lite stridbar. I stället för att bli en del av konflikten blir jag konfliktlösaren eller hittar kompromissen.

Hur hamnade du på Norra Grängesbergsgatan?

Att projektet hamnade där var egentligen by accident. Efter ungefär 20 år med Malmöfestivalen och sedan Öresundsfestivalen var jag lite trött på att vara producent. Samtidigt pratades det om Sofielund som ett särskilt utsatt område och om utanförskap. Då tänkte jag: Hur löser vi utanförskap? Det är genom att bjuda in människor. Jag ville göra en okuraterad festival. Att göra tvärtom. Hela idén var att facilitera i stället för att styra upp och producera. I grunden är det en medborgardialog med människor i ett kvarter. Man går inte dit och sätter upp sin egen grej, utan någon som bor i husen eller driver verksamhet där är med och aktiverar platsen. Det fanns väldigt mycket kreativitet bakom de rostiga dörrarna.

Vad tror du har gjort gatufesten så stor?

Jag tror att det är att så många känner ett ägarskap. Var och en som är där känner automatiskt att det är deras fest. Min idé var att arbeta väldigt soft touch. Det finns en lagbok och den sätter de yttre gränserna, men innanför dem kommer vi inte med ett koncept eller en policy om vilka färger det ska vara eller hur det ska se ut. Sveriges lagbok. Men förutom det: have fun.

NGBG handlar mycket om gemenskap. Samtidigt har det osat rätt mycket bråk bakom kulisserna då och då. Varför?

Det hänger nog ihop med hur själva projektet är byggt. När vi drog igång 2016 hade jag en idé om att sprida ut makten. Vi måste hitta en trebent pall bestående av staden, privata intressen och civilsamhället, där alla ben är lika långa. Då skapar vi en stabil yta. Men det innebär också att det kan bråkas, eftersom allt är decentraliserat. Ingen kan tysta ner någon annan.

Ett av bråken handlade om Annelundsgården, vad hände och vad var din roll?

Jag kan ju inte säga att jag inte har med saker att göra, eftersom jag har varit med i det.Det är lätt att vara efterklok. Man kan säga att jag borde ha gjort mer, eller att någon annan borde ha gjort mer. Men i slutändan packade jag, för jag kunde inte påverka. Om jag säger att det här inte kommer att hålla och ingen lyssnar, vad ska jag göra? Sedan blev det plötsligt mitt fel. Det var jobbigt. Det var tråkiga tongångar och jag blev ifrågasatt och granskad under en lång period. Till slut fick jag grönt ljus att fortsätta. Men det är ingenting jag rekommenderar. Det är ingen kul grej att gå igenom.

I våras såg det plötsligt ut som att NGBG kanske skulle försvinna. Vad var det egentligen som hände?

Det är väl en bra fråga. Fastighets- och gatukontoret bestämde att det var dags att gå vidare. Kanske var det aldrig meningen att det skulle pågå så här länge. Kulturförvaltningen och fastighets- och gatukontoret har helt olika reglementen. Vi kanske aldrig riktigt har passat in. Jag har fått begå lite våld på mig själv för att bända in projektets runda former i fyrkantiga kuber, putta dem genom kontorets policydokument och sedan förhoppningsvis få dem runda igen innan festivalen ställs upp.

Nu lovar de styrande partierna fyra år till med NGBG om de vinner valet. Vad tror du om det löftet, såhär i valtider?

Jag tror att det finns en korrelation mellan de två. Samtidigt är det fantastiskt att gå runt på festivalen och prata med folk. Det är den där kramfesten och kärleken från alla människor som hjälper mig att orka. De känner att staden är till för dem och att de är en del av någonting. Jag har ställt en dörr på glänt för väldigt många. Det strösslar inte direkt av opportunities att få vara med. Här finns ett ställe där man får prova, oavsett om man är känd eller inte. Jag tror att det är det som har gjort det till nästan en folkrörelse.

När förstod du att NGBG hade blivit någonting som stod på egna ben?

Tidigare började jag titta på vädret fyra veckor innan. Man hade arbetat väldigt hårt och lagt hela projektet på en enda dag, och så kunde det bli en sådan höstdag när det bara pissregnade. Då störde vädret hela festen, hur hårt vi än hade arbetat. Men nu kom folk ändå. Det regnade och människor dök upp med paraplyer och regnkläder och stod och diggade. Då har festivalen blivit ett så centralt begrepp att folk inte längre tänker: ”Det regnar, vi stannar hemma.” De tänker: ”Skit i det, vi ska dit.” Rain or shine. Då har vi etablerat någonting på riktigt.

Är det här din sista NGBG-festival?

I alla fall i den här formen. Fastighets- och gatukontoret har inte alltid varit den optimala plattformen för den här sortens faciliterande verksamhet. Det skulle säkert finnas en annan organisatorisk plattform som var enklare.

Varför lämnar du? Hänger det ihop med det som har hänt det senaste året?

Jag har nog inte riktigt varit glad. Jag har varit i något slags fight-or-flight-mode och kanske krigat mot demoner och allt möjligt annat. För att nollställa och reboota mig själv kände jag att det var dags att gå ut och se vad den stora vida världen har att erbjuda. Bara att berätta att jag var tillgänglig skapade massor av endorfiner. Det börjar redan poppa upp nya idéer.

Du har ägnat mycket av ditt yrkesliv åt att skapa plats för andra. Vad vill du själv ha plats för nu?

Jag har lämnat en plats för att påbörja en resa mot en ännu okänd destination. Jag har frigjort mig så att jag kan gå vart jag vill. Om jag ska någonstans är det möjligen ett snäpp västerut. Min arbetsmarknad är Malmö och Köpenhamn. Stockholm är jag inte intresserad av. Här har jag mitt nätverk och här känner jag mitt folk.

Du lämnar ett yrkesliv där ditt arbete har fått mycket erkännande. Hur känns det?

Jag har fått göra fantastiska saker med Malmöfestivalen, Popstad, Folkets Park och Öresundsfestivalen. Jag har fått en jäkla massa priser för det också. Så det är naturligtvis väldigt tydligt att någon uppskattar det man gör. Jag driver utveckling men jag är en usel förvaltare. Om någon vill att jag ska hålla fortet, bjuder man inte in mig.

Men om någon har en verksamhet som inte riktigt har nått sin fulla potential, då är det en annan sak.