Jim Derogatis

Man undrar ibland varför det inte skrivs någon bra rockkritik i Sverige, och kommer troligen till svaret att det inte finns någon inhemsk tradition att luta sig mot - den svenska pop- och rockkritikens historia inleds på allvar först i slutet av 70-talet. De svenska rockjournalisterna har av naturliga skäl tvingats vända sig utomlands för inspiration, men de har oftast gått över fel å efter vatten, det vill säga till den anemiska och ängsligt ironiska engelska kritiken, och inte till den mer levande, uppkäftiga och irriterande amerikanska stilen. Och ingen var så irriterande som Lester Bangs, en mustaschprydd, illaluktande lantis som under 70-talet ensam drev upp Chicago-tidningen Creem i upplagor på ett par hundra tusen exemplar. Hans livshistoria är underhållande läsning, en odyssé kantad av smaklösa förolämpningar, misslyckade kärleksaffärer, en gnisslig relation till idolen/hatobjektet Lou Reed och alldeles för stora mängder alkohol och narkotika. Boken om hans liv slutar naturligtvis med att Bangs somnar in för evigt i sin sjaviga ungkarlslya på Fourteenth street. Lester Bangs blev bara 33 år gammal, men hans betydelse som musikskribent är svår att omfatta. Epitetet "the greatest American rock critic" hade han kanske aldrig förärats om han inte haft den goda smaken att dö ung, men så lyder ju dessvärre rockhistoriens spelregler.