Krönika: Köp mig!

Oavsett om du går på en Pocket Shop någonstans i Sverige, på Dillon's i London eller surfar bland Internet-bokhandlarna så är du utlämnad åt andras omdömen. Och de drar sig inte för att slå på de stora trummorna. Pocketomslag är i dag lika med extra reklamutrymme för den egna produkten: Köp mig! Tänk om skivor såg likadana ut? Nä, jag tvekar ofta inför de övertydligt tomma fraserna. Som ordet "Hilarious". Det kunde lika gärna stå "Varning - den här författaren försöker vara rolig!" Nio gånger av tio misslyckas han. Men det är alltid någon stackare till recensent som inte har någon humor: "I laughed so hard..." , "Extremely funny" eller det allra värsta: "Witty". Vem vill läsa engelska böcker som är "witty"? Eller rättare sagt: vem vill ha läsintruktioner redan på omslaget? Den här boken är kul - skratta! Citatsjukan på engelska och amerikanska böcker har gått till sån överdrift att syftet, att intressera och sälja, börjar få motsatt verkan på mig. Först har de förstört omslagsbilden med en massa meningslösa utrop. Och sedan finns det knappt plats för någon baksidestext för att det ska ges utrymme åt både den ena och den andra att tycka till. För att inte tala om fyra försättsblad med recensionsklipp, om det är en väldigt hypad bok. Ju fler positiva omdömen, desto mer misstänksam blir jag. Varför försöker de vara så förtvivlat övertygande? Vad är det de döljer? Konserverad gröt i skyddsomslag? Bäst att knäcka bokryggen och bläddra lite. Svenska pocketböcker är tack och lov, och än så länge, mer sparsmakade. Dessutom har jag som läsare ofta något slags relation till den kritiker som citeras. Och ja, jag är fördomsfull: hellre ett enda litet positivt ord från Expressen än en lång hyllande harang från Yttersta Träskets Allehanda. Men det där känner ni till. Till en viss gräns går det ju att orientera sig även bland utländska utgåvor: hellre Times Literary Supplement än USA Today. Och aldrig något som Nick Hornby rekommenderar! Han är bara en glad skit som gillar lite vad som helst. Stephen King strör också alldeles för många generösa omdömen omkring sig. Hur många mästerverk läser de i veckan egentligen?