Maria Larsson

Efter tre diktsamlingar och en novellsamling så romandebuterar nu Maria Larsson med [I]Tequila[/I]. Berättelsen utspelar sig på två tidsplan, dels på barerna och stränderna i portugisiska semesterorten Lagos, i början av 90-talet, och dels 1997, i Dublin och London. Där letar huvudpersonen Mia efter någon att dela händelserna från Lagos med. Och hon hittar Jim, kanske kan han lösa upp några av minnets knutar? Vad var det egentligen som hände? Varför lämnade hon Jones, som hon väl ändå älskade? Och vad har det blivit av henne efter dessa kringflackande år och det vilda festandet? Av den korta biografin på fliken får jag intrycket att det som skildras i [I]Tequila[/I] i huvudsak är självupplevt. Och jag undrar om Maria Larssons skildring av sliriga barsamtal och svartsjukt sängprat ska vara precis så tomt, så fullt av longörer och plattityder som det ofta är i verkligheten? Om det är hennes syfte att skriva en bok som är så banal som livet i mångt och mycket är? Jag tror inte det, men jag saknar ledtrådar till vad författaren faktiskt tycker är viktigt med denna dussinberättelse. För det är lättare att tala om vad [I]Tequila[/I] saknar än om det boken bjuder på. Stil, gestaltning, karaktärer, egenart, engagemang och språk får läsaren leta efter i någon annan roman. Eller en annan antiroman för den delen, om nu [I]Tequila[/I] är en sådan.