Saker vi streamar just nu
Det finns fler serier än någon rimligen hinner se, och allt förtjänar inte din tid. Vi botaniserar bland nyheter, uppföljare och gamla favoriter, från oväntade fullträffar till påkostade besvikelser. Inga betyg, inga objektiva sanningar, bara våra högst subjektiva åsikter om vad som är värt att streama just nu.
Stephen King goes Mean Girls. Att börja highschool efter en uppväxt med hemundervisning och en tokreligiös mamma är en utmaning redan utan telekinetiska krafter. Carrie White kastas efter pappans död in bland klasskamrater som har mobilkameran redo så fort någon gör bort sig. Det är svårt nog att passa in som tonåring. Att dessutom få lamporna att explodera under stress hjälper knappast. Summer H. Howell spelar huvudrollen i Mike Flanagans nutida serieversion av Kings skräckklassiker.
Serien passar bäst för dig som gillar highschool- och tonårsdrama. Den är påkostad och professionellt gjord, men också ganska slentrianmässig och fantasilös. Moderniseringen känns direkt sökt: det är som att man gett kidsen varsin mobiltelefon och ansett jobbet gjort. Nätmobbningen känns skriven av boomers som bett AI förklara hur det går till och sedan tolkat svaret bokstavstroget.
Carrie har en sårbarhet som engagerar, och samspelet med Samantha Sloyan som den kontrollerande mamman hör till seriens starkare delar. Även skolans PK-flathet inför mobbningen träffar rätt. Vuxenvärldens oförmåga att ingripa är stundtals mer obehaglig än de övernaturliga inslagen.
En berättarröst antyder ett större sammanhang av kvinnoförakt och förföljelse, men serien lever aldrig riktigt upp till det. Säsongen är dessutom tydligt byggd för en cliffhanger inför nästa. Det mest Stephen King-trogna jag tar med mig är kanske känslan efteråt: oförstående tomhet, obesvarade frågor och bristande logik.
Ett stundtals underhållande tonårsdrama, men knappast den skräck man kanske väntar sig.
8 avsnitt. Streamas på Prime Video.
IMDb: 7,8/10. Rotten Tomatoes: 85 % kritiker / 82 % publik.
De svenska supermodellerna – dokumentärserie
På 90-talet var modellscouting en hel industri i sig. För Vendela Kirsebom blev ett möte på en pizzeria i Gamla stan början på en internationell karriär. För Marcus Schenkenberg var det ett erbjudande om att bli strippa.
I SVT:s tredelade dokumentär De svenska supermodellerna berättar sex svenska modeller om åren då de tillhörde världens absoluta modellelit, bland dem Izabella Scorupco, Mini Andén, Anna Klevhag och Alex Lundqvist. Det var andra tider. Modefotograferna var kungar, modellagenturerna stället att hänga på, modemagasinen närmast ointagliga och MTV stod på dygnet runt. Supermodellerna var större än supernovor.
Det var en analog värld av sedcards, papperskartor, personsökare, telefonkiosker och tunga portfolios som släpades mellan castingarna. Jag minns fortfarande hur en väninna kom ut från en casting i Paris, darrig i knävecken efter att ha mött Claudia Schiffer. ”Hon hade bara Vogue-omslag i sin book”, viskade hon storögt. Hon behövde inga andra bilder.
Schenkenberg, en av världens största manliga supermodeller genom tiderna, berättar om en tom klädställning utan ett enda plagg på för en fem dagar lång plåtning . Han skulle bara plåtas naken. En av modellerna berättar hur hon bokades för en fotografering på Ibiza, bara för att upptäcka att hon egentligen var anlitad för att agera flickvän åt sångaren Julio Iglesias.
Det är ett tacksamt nostalgimaterial: Versace, tidningsomslag, Richard Avedon, Peter Lindbergh, Estée Lauderkontrakt, haute couture och ikoniska musikvideor. Det var långt innan filter, fillers och världsberömda föräldrar blev vanligare än gynnsamt. Bakom glamouren fanns också en rå industri där gränsen mellan möjlighet och utnyttjande var skoningslöst tunn, och ofta beroende av vem man frågade.
Något ojämn berättelse, men som nostalgitripp är De svenska supermodellerna svår att motstå. Trots branschens baksidor är det framför allt en feelgood-serie om en svunnen tid då supermodellerna ägde världen. Man får lust att stanna kvar där en stund.
3 avsnitt. Streamas på SVT Play.
IMDb: 6,9/10 Rotten Tomatoes: betyg saknas.
I Gilead behöver unga flickor inte bekymra sig. Vare sig det handlar om framtida karriärval, studieskulder, vad de ska ha på sig i morgon eller vad de ska bli när de blir stora. Det har samhället redan bestämt det åt dem. De ska bli fruar och barnafödare. Helst åt någon prominent herre, och definitivt utan att ställa alltför många frågor.
I The Testaments är vi tillbaka i den religiöst extremistiska diktaturen från The Handmaid's Tale, men den här gången genom ögonen på en generation som aldrig upplevt något annat. Agnes (Chase Infiniti) har vuxit upp med övertygelsen att Gileads regler är både naturliga och gudomligt förankrade. När Daisy (Lucy Halliday), en flicka från Kanada, dyker upp undercover på Tant Lydias elitskola för blivande hustrur börjar världsbilden krackelera.
Flickorna presenteras för män med makt genom tebjudningar, fester och debutantbaler, i ett samhälle präglat av strikta sociala hierarkier. Allt är minutiöst paketerat i form av fina familjeband, god ton, uppfostran, religiös övertygelse och föreställningen att kvinnorna faktiskt ska vara tacksamma.
The Handmaid's Tale handlade framför allt om kvinnor som berövats sina rättigheter. I The Testaments får vi se vad som händer när man fostras till att aldrig förvänta sig några.
Gilead har med andra ord fått ett eget tonårsdrama. Tant Lydia (Ann Dowd) är tillbaka, liksom June (Elisabeth Moss), nu äldre och med en och annan överraskning i bagaget. Risken finns att The Testaments mest upprepar föregångarens politiska budskap, men tonårsperspektivet från en till synes välordnad flickskola tillför ändå något nytt. Det är lite spännande att återvända till Gilead genom ögonen på dem som aldrig känt till något annat.
10 avsnitt. Streamas på Disney+.
IMDb: 8,2/10. Rotten Tomatoes: 88 % kritiker / 83 % publik.
Nobody Wants This – säsong 3
Romantiska komedier brukar sluta ungefär där verkliga relationer börjar. Två människor har övervunnit alla hinder, kyssts i regnet, försonats med varandras olikheter och bestämt sig för att leva lyckliga i alla sina dagar. Sedan kommer diskmaskinen.
I tredje säsongen av Nobody Wants This har den frispråkiga sexpoddaren Joanne (Kristen Bell) och rabbinen Noah (Adam Brody) flyttat ihop. Efter två säsonger av religiösa motsättningar, familjeintriger och relationsångest letar sig konflikterna nu, surprise, surprise, även in i vardagen: kylskåpsdörrar som aldrig stängs eller hur man fyller en diskmaskin.
Dialogen är seriens starkaste kort: snabb, rolig och intelligent utan att tappa känsligheten. Den känns betydligt modernare än konflikterna den kretsar kring. I ett välbärgat och ytterst tillrättalagt Los Angeles har två självständiga vuxna till synes oändligt med tid att brottas med religiösa traditioner, familjeförväntningar och förlegade föreställningar om äktenskap.
Särskilt när Joannes självupptagna syster Morgan (Justine Lupe från Succession) kliver in höjs tempot. Hennes formidabla oförmåga att inte sätta sig själv i centrum framkallar ständiga fniss, och samspelet med Noahs bror Sasha (Timothy Simons) har blivit en av seriens verkliga överraskningar.
För Joanne och Noah är problemet inte personkemin utan, föga överraskande, allt runt omkring: familjerna, religionen, yrkesidentiteten och frågan om vem som förväntas förändra sig för att relationen ska fungera. Efter den första förälskelsen återstår den betydligt mindre romantiska uppgiften att faktiskt få två liv att fungera tillsammans.
Handlingen tappar fart en aning i tredje säsongen, men persongalleriet fördjupas och serien hittar fortfarande sätt att överraska. Resultatet är rappt, roligt och emellanåt oväntat tänkvärt.
10 avsnitt. Streamas på Netflix.