Spice up your life

Jag har hört att du är nykterist.

– Jag är nykter narkoman.

Men du dricker inte?

– Nej, jag klarar inte av det. Men jag är inte nykterist.

Vad är skillnaden?

– Alltså, jag förespråkar inte någon slags moralisk nykterhet. Folk får göra vad de vill. Jag jobbade bara så jävla hårt i klubbar och sånt och orkade inte utan, så jag bestämde mig för att sluta. Nu är jag bara med och bokar och sen står jag och tittar på när alla andra festar.

Är det skönt att byta sida?

– Jag tycker att det är kul, förutom att jag blir helt socialt dränerad, men jag får återhämta mig i vardagen. Jag har barn och två hundar, så jag är mycket i skogen och skit.

När man söker upp ditt namn står det inte någon titel utan bara “Lykke Lis bror”.

– Jag är Lykke Lis bror.

Lever du i skuggan?

– Nej, det är väl bara att tacka och ta emot. Jag är en nepokid. Och alltså, Lykke, vadå? Hon är skitcool och det har bara varit en massa fördelar. Jag brukade gå på hennes gig och hon fick in mig på en massa klubbar. Det var toppen. Tack Lykke.

Det är inte alltid att man träffar en person som accepterar sin nepotism.

– Andra kanske har komplex. Jag har inte det. Jag hade också aldrig kunnat stå i hennes spotlight. Det är ingenting jag strävar efter. Jag vill ha lugn och ro i mitt liv.

Vad strävar du efter då? Vem vill du vara?

– En bra pappa vill jag vara. En bra hundägare och en bra pappa. Och så har jag många gånger tänkt att jag skulle vilja vara världens bästa chef. Jag sitter och drömmer om att när jag dör kommer alla från Spice komma till min begravning och bara: “Han var världens bästa chef.”

Hur är man det?

– När det uppstår någon situation försöker jag alltid tänka på att alla är sjuka människor precis som en själv – och det spelar ingen roll vad man säger. Det går typ inte. Alltså, whatever. Jag har gjort tolvstegsprogrammet. Okej? So sue me. Jag lever i det.

Har du några andra tankar kring hur din begravning ska vara?

– Har du sett Big Fish?

Nej.

– Big Fish är kul.

Hur kom du på idén för Spice?

– Jag har alltid lyssnat jättemycket på indie, men under hela min uppväxt har jag gått på raves och på efterfesterna lyssnade alla på techno och sånt där, och jag bara: “Okej, kan vi inte sätta på lite psykrock nu?” Jag förstod aldrig varför man inte kunde blanda olika genrer. Så jag startade Glory Hole, som i princip var samma sak som Spice: en blandning av elektronisk musik och livemusik.

Är det inte mycket ansvar? Det känns som att vissa hade freakat.

– Man måste göra först och fråga sen.

Har du alltid levt så?

– Ja.

Har det alltid funkat?

– Nej.

Vad är skillnaden?

– Ingen.

Va?

– Tiden har kommit ikapp. The stars are in line, om man säger så. Alltså, Spice har funnits länge. Förstår du?

Nej, jag fattar inte.

– Glory Hole var Spice. Det var samma grej, men bara en väldigt liten klick uppskattade det då. Om man fortsätter göra sin grej ett tag hinner omvärlden ibland ikapp och så bara matchar det. Spice kommer att vara den töntigaste klubben som finns om kanske tio år. Men jag kommer fortfarande att göra samma grej. Ibland har man bara tur.

Vad får folk att gilla det nu?

– Jag tror att folk är trötta på att bli lurade. Liksom, när började undergroundscenen flytta in i något slags finrum? Jag älskar Riche, men jag har inte råd att köpa en öl och kolla på det där bandet. Jag känner mig lurad.

Vad kostar en öl på Spice?

– Sextiofem kronor.

Vad är visionen förutom billig öl?

– Att det ska vara äkta och opolerat. Nästa steg är egentligen att ha en egen lokal så att vi inte behöver oroa oss över grannar eller att bli utslängda. Men rent innehållsmässigt vill jag att det ska vara ett kretslopp av talanger som inte har fått så mycket plats på Stockholmsscenen. Bara för att vi kanske börjar tjäna pengar någon gång i framtiden kommer jag inte att boka annorlunda. Och jag menar, vi hade kunnat ta värsta inträdet på Spice nu kanske. Jag vet inte. Men vi kommer aldrig att göra det.

Ja, för Spice känns inte så elitistiskt. Ni har en bakdörr, men alla vet att den är där. Det är inte som Stockholms klassiska klubbliv utan mer som ett uteliv.

– Ja, men precis. Stockholmsklubb, hur kul är det? Att de som är typ framgångsrika och coola och har en massa följare ska komma in gratis? Jag köper inte det. Vi har våra stammisar. Glenn och någon till. De kommer in gratis, men de är liksom dedikerade Spiceheads. Och vi släpper in en massa freaks. Men om en influencer kommer blir den kanske nekad istället. Det handlar liksom purely om musik och inget annat. Och de som gillar den musiken får vara hos oss.

Vad skulle du göra om Spice behövde stänga?

– Om inte Sverige eller Stockholm låter en bidra till kultur, då kanske jag flyr.

Var till?

– Jag är uppvuxen i Portugal. Jag hade nog flyttat dit igen.

Jag har hört att du har dålig syn.

– Jag är halvt blind.

På vilket sätt?

– Jag har en ögonsjukdom som heter Keratoconus som gör att jag typ inte ser någonting.

Kan du se mig nu?

– Ja, men om jag ser dig imorgon och du går fem meter ifrån mig så hälsar jag inte. Det är därför folk tror att jag är skitdryg.

Tror du att det kan ha gynnat dig på något sätt? Att folk bara: “Fan vad han är svår.”

– Jag vet inte. Jag hoppas inte det. Det vore hemskt. Förut när man hade Facebook brukade jag göra en statusuppdatering då och då för att be om ursäkt.

Du är en person som det är omöjligt att säga något elakt om.

– Något elakt?

Mhm.

– Jaha.

Jag hann inte komma på någon diss förutom att du är Lykke Lis bror och att hon är mer känd.

– Jag tackar och tar emot.

Har du någonting sorgligt du kan berätta?

– Någonting sorgligt? Vadå? Är det frågan? Vad menar du?

Precis det du tänker när jag säger det.

– Jag har ingen mor. Oh, ja. Den du. Känn på den.

Vad hände?
– Hon dog. Hjärntumör. Det var hemskt. Hon var med och startade ett av Sveriges första tjejpunkband: Tant Strul.

Jävlar!

– Det är fett. Hon är min förebild. Hon liftade till Indien när hon var arton och tog med mig på raves i Goa när jag var liten. Alltså jätteliten. Anjuna Beach. Jag växte upp lite on the road. Min pappa turnerade en massa och min morsa var fotograf, så jag bytte skola och flyttade hela tiden.

Var det bra eller dåligt?

– Min syster har varit tvungen att gå i terapi för sin barndom hela sitt liv, men jag älskade det.

Vad var skillnaden?

– Jag vet inte.

Du var väl bara en Goababy.

– Jag tog DMT där.

Som bebis?

– Som vuxen. Det var en kille som kom fram till mig på en restaurang och sa: "Du ska med till djungeln imorgon.”

Vem var han?

– Han var någon överstrandad hippiebritt. En Ibizabritt. Dagen efter är vi i djungeln och han passar runt en pipa. När det är min tur säger jag att jag inte vill och killen bara: “Nej. Det här är bra för dig. Trust me.” Jag bara, alright då, vi kör, tar ett bloss och hamnar i en pool av blod och blir piskad av djävulen i all oändlighet. Sen blir jag typ räddad av någon slags gud, tror jag. Sen sker en stor explosion och jag blir en molekyl som bara flyter runt. Varenda sekund upplevdes som att jag var borta i hundra år. När jag vaknade var det som att jag aldrig hade sett en människa förut. Förstår du? Det är som att du blir född. Du vet inte vad din kropp är. Du är helt färsk.

Hur förändrades du?

– Alltså jag var ju helt euforisk ibörjan för jag bara shit, det är så jävla häftigt att man bara lever. Jag har varit borta i så många år. Jag har varit en molekyl och nu är jag en människa igen.

Har du tagit det någon mer gång?
– Jag skulle aldrig göra det igen. Det hade kunnat gå hur fel som helst. Men jag tog jävligt mycket droger under den perioden och lång tid framåt tills att det tappade sitt syfte. Det är ingenting jag är intresserad av nu. Respekt till de som tar och tycker att det är kul, men det är bara inte för mig längre. Allt det här är lite av min nya drog. Det är därför jag gör det.

Spice är din drog.

– Det är min själ.

Vad betyder namnet för dig?

– Du får tänka som en indisk tikka masala. Jag tycker att spice är en massa olika kryddor som man blandar ihop till en sås.

När jag först hörde om Spice tänkte jag bara på spice.

– Det är också kul.