The new new journalism

Svensk journalistik mår inte så bra. Ängslig, sover dåligt och ”har lite ont i magen” är symptomen. Och ingen värmedyna, kamomillte eller tigerbalsam i världen verkar hjälpa. Public service och deras Nick Alinia-cirkus är naturligtvis den senaste konsekvensen av detta mående. Eller när medarbetare på Sveriges Radio bönar och ber för att Agnes Wold ska ”myggas av”. Eller när…eller när…ja exemplen på rop på cancelkultur börjar bli många. 

 Hade vi inte lämnat detta bakom oss? Har alla på nytt förvandlats till barn som behöver kläs i bubbelplast och förses med varm dryck när någon träder fram med ny röst eller en ny åsikt?

 Oavsett vad man tycker om public service är det tydligt att det krävs en ny förbundskapten som helt byter ut laget, för att låna en aktuell fotbollsliknelse, och sätter samman något som kan klara av en vuxen diskussion. För om gammelmedia inte längre klarar av sin uppgift, så kommer det att självregleras när den nya journalistiken helt tar över. 

 Och vi kanske redan är där. Nick Alinia är ett sådant exempel. Och i USA har vi Nick Shirley. I England Piers Morgan. Och på vänstersidan har vi Parker och Dean Withers. Oavsett från vilken politisk ideologi de granskar samhället, attackerar de framförallt den traditionella journalistiken. För det är i den spricka och hälsokris gammelmedia med sin uråldriga nyhetsbevakning och tröga kultursidor befinner sig i som dessa nya röster har tagit sig fram och granskar samhället på ett, vågar jag säga, mer sanningsenligt sätt? 

 Återigen, oavsett om den kommer från vänster eller höger, fångar den upp människor i alla åldrar som helt övergett traditionell media. Om det är på grund av att intelligensian flytt till nya mer välavlönade branscher och tömt journalistbranschen eller om det är på grund av att gammelmedia sektlikt rekryterat likasinnade till den grad att mångfald och spännande dynamik helt utrotats? 

Svara ni på den frågan.

Klart är att den nya journalistiken finns på youtube och sociala medier. Klart är att journalister som Malin Ekman objektivt sett är så otroligt mycket mer välinformerad och kunnig om den samtida amerikanska politiken är någon journalist från gammelmedia. Och det är där jag tycker mig se den egentliga skillnaden. Gammelmedias rapportering tycks enkom ske stillasittande på ergonomisk kontorsstol med andrahandsrapportering och terminalglasögon som enda verktyg. Den nya journalistiken sker däremot i rörelse. De är på plats. Med kameror och mikrofoner. Den nya journalistiken sitter inte framför en dator på stora kontor. Jag inbillar mig att de äldre journalisterna är lite avundsjuka på hastigheten och energin. De minns säkert när de själva var unga. För visst finns det exempel på gamla svart-vita arkivfilmer när representanter från gammelmedia rör på sig? Till och med befinner sig på fältet? Men att konfrontera någon på den tiden eller att jaga till exempel Laila Freivalds in i hennes egen tambur kallades inte att hota eller att ”bete sig motbjudande”. Då kallades det ”granskande journalistik”.

  Naturligtvis har representanter från den nya journalistiken säkert gått över gränsen precis som gamla mediebolag gjort. Och naturligtvis finns det problem med att jaga swish-inkomster, precis som det finns problem med att vara beroende av mediestöd och jaga partier som är emot dessa. Men uppenbarligen löser inte heller en totalfinansiering som public service åtnjuter några problem. Och medan vi funderar på lösningar står enligt uppgifter Lennart Ekdal fortfarande och killgissar med rumpan bar i TV4 efter att Dana Pourkomeylian drog ner hans byxor i direktsändning. Och samtidigt fortsätter svensk journalistik att ligga i sängen med ont i magen. Allt medan den nya journalistiken flyhänt springer runt där ute med sina kameror och små Røde-mikrofoner.