Den nya ordningen

Jag röker. Jag anser det vara min rättighet. Jag skryter med att jag röker. Jag likställer det med att bestiga berg eller rädda ett barn ur en brunn. Jag började röka när jag var tolv. Det är kanske det bästa jag gjort. Jag kommer ihåg varenda cigarett. Jag skrev dikter till mina cigaretter. Det är en klassisk historia egentligen. Pojke möter cigarett. Pojke blir kär i cigarett. Pojke blir beroende och tvingas betala 40 kronor om dagen.

Min familj har alltid stått bakom mig. När jag var liten lovade min far att betala mitt körkort om jag började röka. Det första jag ska göra när jag själv får barn är att lära dem att inhalera, njuta och sprida nikotin i sina kroppar. Cigaretter är nu när jag tänker på det, för mig, viktigare än innerliga och meningsfulla relationer. Jag betraktar cigaretten som en basvara. Och det bästa jag och en cigarett vet är att umgås med vår vän alkohol. Gärna på en bar. Men den tiden är naturligtvis förbi.

Vi lever som bekant i en fullständigt vansinnig värld där kylskåpsstora meteoritprojektiler och Göran Hägglunds bortglömda kläder i Almedalen stjäl rubrikerna. Ingen politiker eller ledarskribent i världen debatterar rökförbudet. Samtidigt förväntar de sig att vi ska ta politik på allvar och "engagera" oss. Jag vill ha ett parti som pratar om att bygga en nationalpark för min vän cigaretten när den nu är lika utrotningshotad som den estetiska känsligheten och det fria tänkandet. Cigarettfienderna, idioterna, som skapat detta rökförbud läser Mankell, samlar på tropiska fiskar och tycker att 94 svenska nyproducerade polisfilmer om året är en utmärkt idé. De är livsfarliga människor. De sitter inne en lördagskväll. De sitter hellre i en familjevagn med groteska barn än i en rökkupé. Det är inga levnadsglada människor som hindrar dig från att röka på krogen. Det handlar inte om omtanke. De är de tråkigaste människorna du kan tänka dig. Det är människor som dagligen går runt och äter fibrer, undersöker sina testiklar och oroar sig för sin prostata. Jag kommer aldrig undersöka mina testiklar. Inte utan min flickvän i alla fall. Heller inte stoppa upp ett finger i stjärten. Bara när jag tappar bilnycklarna.

Kontrollsamhället blomstrar. Världen är fylld av idioter med ambitionen att filma dina toalettbesök och få dig att stanna hemma och följa lördagskvällens Kenodragning. Jag skulle brista ut i gråt om jag bara inte såg ut som en 86-årig judisk gumma när tårar rinner i mitt ansikte. Världen är fylld av levande skyltar. Levande skyltar som säger till oss vad vi får och inte får. Det är naturligtvis bedrövligt. Det är som att fastna i en hiss med fullkomliga idioter. Och hur vet man att rökning verkligen dödar? Har ni personligen sett några medicinska bevis? Jag tycker vi alla borde undersöka saken närmre, gå in på närmsta krog och ägna oss åt den kriminella akten av att kedjeröka tills våra läppar faller av. Vi ses på Hall.