Det blir alltid värre framåt natten

Förra fredagen var det fest hemma hos Johan. Det blir ofta så, att vi samlas där. Vinflaskor korkas upp, gamla hits letas fram, soffa och golv gnuggas blanka av rumpor och fötter. Magnus hittade en spritpenna och vi tatuerades, en efter en, temat var hav. Någon fick en sjöjungfru, någon en haj. Jag fick en tribalinspirerad sjöhäst som slingrade sig runt hela min arm. Skjortor rycktes upp och det ritades vågor över Pelles bara bröst, jag kan ha spillt ut en öl. Johan bara log och la en kudde över pölen. Allt var helt perfekt: musik, dans, alkohol, tatueringar och göteborgska skämt. Men så plötsligt händer det, någon säger "Ska vi inte gå ut!?" och alla rusar blint åt olika håll. Själv smög jag hem. "Vad hände sen?" undrade jag dagen efter. "Äh, inget. Vi gick vidare. Jag tappade bort de andra och blev utslängd" sa Magnus. Som vanligt alltså: först är bäst, sen kommer oftast utgång, felgång och hemgång. Varför är folk så rädda för att stanna kvar där det är bra? Den här detkanskekanbliännuliteroligarementaliteten måste bort. Så tänk på det ikväll, gå inte vidare bara för att, stanna kvar och ta vara på det du har.