Krönika: Den hudlösa bloggens återkomst
”Förut vågade jag blogga nästan hur personligt som helst. Idag skriver jag inget som jag inte kan stå för om ett år”.
När en kompis förklarar sin inställning till integritet på nätet inser jag hur tidstypisk hennes hållning är. Idag vågar ingen längre blogga om något som en framtida arbetsgivare skulle ogilla.
2006, när bloggen var ny, hade många samma intimt självutlämnande stil som de använt i Skunk-dagböckerna de nyss hade lämnat. Bloggen kändes mer privat än offentlig, mer som en dagbok än ett potentiellt CV. Det fanns en omedelbarhet i texterna och avståndet mellan upplevelsen och publiceringsknappen var svindlande kort. Internet kändes som en främmande stad som var så oändligt stor att man aldrig skulle råka träffa på någon man kände och bli avslöjad. Sedan hände något. Modebloggen slog igenom och många insåg möjligheterna i att tjäna pengar på att skriva om sin verklighet till en säljande, smärtfri illusion i pastellfärger.
När många arbetsgivare började ställa krav på att anställda inte fick blogga om pinsamma saker som alkohol, sex och ett oprofessionellt vardagsjag började många metodiskt rensa ut alla obekvämt privata och såriga detaljer ur sina blogginlägg. Tidningarna insåg fördelen med att värva bloggare som redan hade en stadig läsekrets, vilket fick många att sluta skriva om allt som inte kändes tillräckligt officiellt. Den utvecklingen gjorde suget efter autenticitet starkt, läsarna ville ju se den oredigerade verkligheten som pågick bakom de photoshoppade kulisserna.
Kanske var det därför Kissie kunde bli så stor, eftersom allt hon skrev såg så oretuscherat och verkligt ut. Hennes hastigt nedtecknade rapporter från svimningsanfall under en shoppingtur, barnmatsdieter och politiskt inkorrekta skönhetsingrepp var inte ironiska, de var på riktigt. I en tid när kvinnoidealet i bloggvärlden blivit ett hurtfriskt hemmafruliv i nymoderat Blondinbella-stil kändes Kissie som en välkommen antites.
En annan motkraft till det rådande sterila bloggklimatet är bloggen Festa Mysa Maila med sin tagline ”Välkommen till mitt liv. Glamour, snabba bilar, City, LV-väskor... Tårar”. Festa Mysa Mailas hudlösa Skunk-dagsboksstil är fylld av poetiska skildringar av nattaxifärdernas melankoli och housesyntarnas svårmod. Allt gestaltas med ett blixtrande originellt språk som på samma gång är tonårigt uttråkat och allvarsamt. Festa Mysa Maila verkar ha skapat, eller i alla fall populariserat, flera begrepp som spridit sig som smittor bland sena innerstadsåttiotalister: att byta ut ändelsen på ord med bokstaven y och att missbruka orden ”dem” och ”dock att”. Även Quetzala Blancos blogg på Nyheter24 känns som en välbehövlig motkraft till den rådande antiseptiska bloggtrenden. Det är svårt att inte hänföras av hennes avgrundsmörkt ärliga skildring av ett liv som tillbringas mellan psykakuten och Riche. Om det blir en bloggare som skriver den stora romanen om vår generation hoppas jag att det blir någon som Quetzala eller Festa Mysa Maila.