Krönika - Snällism
Publicerad
Jag vet inte riktigt när det började. Kanske började det när jag stod insmord i sololja någon gång i augusti och spelade tennis med den norske discovivören Lindström.
— Bollen är ute, sa jag, säkerligen alldeles för utstuderat nonchalant.
— Va, hur kan den vara det?
— Genom att du inte slår igenom dina slag och därigenom inte tvingar ner gasbollen innanför de vita linjerna som vi underförstått kommit överens om begränsar spelplanen.
— Du är elak, Carl.
Eller kanske började det när jag månader senare efterfestade med norske dj:n Prins Thomas och han undrade om det fanns någon Tropicana kvar.
— Thomas älskling, jag vill inte att du dricker Tropicana. Marta har gjort nypressad apelsinjuice åt dig som står i tillbringaren bredvid dig. Icke färskpressad juice är förbjudet i det här huset eftersom det orsakar karies och barnfetma.
— Du är elak, Carl.
Som ni märker, jag har inte en chans.
Man kan nu, som ni säkert överväger att göra, se detta som en konspiration från Norge. Men jag har egentligen en väldigt god kontakt med Norge. Inte minst med det fantastiska synthpopbandet A-ha. A-ha har sålt, inklusive ep:s och singlar, 70 miljoner skivor. Nio av dessa har jag hemma på mitt piano. Men även ni läsare, oftast svenskar, men också libaneser, danskar och kanadensare, skickar mig varje månad hundratals mail där ni beskriver hur elak jag är. Men ni är sent ute, redan på Kyrkans barntimme rubricerades jag som elak.
— Carl Reinholdtzon Belfrage junior, delar du ut wienerbröden så vi kan fika och prata om Jesus?
— Hade varit utomordentligt trevligt om jag ej i början av din fråga drabbats av ett brinnande ointresse vars produktivitet konkurrerar ut stadens samtliga konditorier.Jag fick aldrig någon kontakt med Jesus. Min mormor vägrar läsa vad jag skriver. Jag har blivit anmäld ett par gånger.
Hur många? Jag vet inte. Jag har slutat räkna. Fråga mitt juridiska ombud på Vinges Göteborgskontor.
Så, är vi på väg mot mindre toleranta tider? Ligger det något i DN:s gamla Nöjesguidenskribenters ständiga kritik om att vi är snobbiga och elitistiska? Ligger det något i dessa ständiga påhopp mot vår tidning? Ligger det något i Lupe Fiascos tes om att vi går mot positiva tider? Att han får mest gensvar för sina positiva låtar? Att det nu ska vara inne att vara snäll. Att 2007 kommer att bli ett mjukt år.
Det snälla året. Att jag, CRB, inte längre kommer att räknas som den hippaste musikjournalisten? Att människor som Musikbyrå-Magnus, tidningen Tillit och Röda Korset kommer att bli hippa istället? Det vore fantastiskt. Att få bevittna Musikbyrå-Magnus och ett gäng nunnor gå fram till repet på Spy Bar.
— Röda Korset + sju, tack. Vi står på listan.
Eller att, någon gång under 2007, hitta sig själv bredvid en blondin med iögonfallande bröst och fråga:
— Jag har precis satt in 7 000 till mitt fadderbarn i Uganda, vill du följa med hem och knulla?
Är godhet det nya Klaxons? Är kindness the new black? Är att vända andra kinden till, att ge folk en andra chans, att hellre fria än fälla den nya flatscreen-tv:n? Jag vet inte. Visst, de vackra, snälla baleariska vindarna har följt oss senaste året, Patrick Ekwall har gjort en helomvändning, gråtit ut i Expressen och erkänt att han varit ond mot sin före detta fru, ovan nämnda gulliga norrmän samt Rune Lindbaek, Todd Terje, skivbolagen på Beat Service, Modal, Bear Funk och Drum Island records har varit hetast under klubbhösten och behandlat mig allt annat än styvmoderligt. Gott så. Mycket gott så. Men frågan är: Kommer DN:s snälla journalistik slå igenom 2007?
Kommer snälla Mustafa Can få råd med en större lägenhet än sin etta? Kommer snälla DN:s tes om lynchjournalistik få ett fäste i verkligheten? Kommer snälla Malou von Sivers att få återupprättelse? Kommer unga flickor, återigen, gå runt i pastellfärgade Darling-t-shirts? Kommer folk att sluta kalla Aftonbladets snälla Ronnie Sandahl för tjockis? Jag hoppas naturligtvis på allt detta, men jag måste säga att jag, hur jag än vänder, vrider och trakterar problemet, är väldigt tveksam.
Eftersom det råder tvivel på landets bloggar hur man ska tolka mina krönikor vill jag understryka mitt allvar gällande den norska synthtrion A-ha. Har ni lyssnat på den senaste samlingen? Det borde ni göra. Den är strålande. Jag gjorde två stora återupptäckter och återblickar under julhelgen. Bret Easton Ellis författarskap och A-has samlade verk lyste parallellt upp min lägenhet tillsammans med dokumentären om familjen Wallenberg och magnifika The Line of beauty. Hur starkt? Ungefär lika starkt som era fönsterstjärnor och julbollar.