Ledare - februari
Djur är överallt nuförtiden. Och det är ju härligt, på sitt lilla vis. Själv skaffade jag katt när mitt liv nått ett slags botten av meningslöshet och jag ville ha något att känna dåligt samvete inför. För att känna mig behövd och allt det där. Men det var min neuros det. Nu verkar världen ha sin. För djuren sticker upp sina pigga huvuden och blänger med lismande, fuktiga ögon från snart sagt varenda plagg, tapet, tidning och tv-program. ”In med ett djur”, hörs varje projektledare med ambitioner och budget viska cyniskt.
Det började med den där sorgliga noshörningen Nelson. Vart man än gick på stan stod det en snorig unge och viftade med en knapp om att Nelson fanns. Inte uppmanade de till välgörenhet, inte handlade det om att skydda djurens väl och ve. Utan det var en sådan där känslouppvisning Expressen ibland gör för att ge sina läsare ett tillfälle att i hemmets lugna vrå låta en tår droppa nerför kinden. Det må kännas skönt för stunden, men är det något vår värld lider brist av är det väl just de känslorna inför våra medmänniskor? Och en maning till verklig handling, istället för att köpa en ros eller någon annan överhettad skengärning för dem som har det svårt.
Varför måste en trebent katt tryckas upp i fejan så fort något handlar om en känsla så banal, vardaglig och viktig som sympati? Kan vi inte längre visa sorg och stilla medkänsla för andra människor? Den här föreställningen om en utbredd bildautism hos konsumenter har förvisat alla fina mänskliga känslor till djurens domäner, bort från människobyn. Men inga bilder av övergivna isbjörnungar i världen kan fylla vårt behov av att känna oss som goda och medkännande varelser. Det är som att försöka täta ett läckande såll med bomull. Eller när såg du en katt gråta sig till sömns över din sönderklösta soffa senast? Eller dina nedkissade Blahniks? Det har aldrig hänt. För djur är inte människor.
Ni tror väl inte att vi har så låga tankar om er, kära läsare? Vi kunde ju såklart haft en debil hundvalp på omslaget eller skrivit något om hur djuren utnyttjas i kebabfabrikerna och på läderjacksfälten och hur mycket modebloggerskorna skiter i det. Och oja oss om hur hemskt det är. Men nu är vi så förbenat trötta på djuret som känsloprotes i media. I djurens namn har vi visserligen El Perro, Hästpojken och en Björn i tidningen. Vi tycker att dessa människor är intressanta och bra och vill att ni ska höra vad de har att säga. Vi kommer alltid att föredra stjärnkomiker med djurnamn framför lurvigt gullegull. Ännu mer så när de ser ut som prinsar...
Hannes och Madeleine vägrar rentav att krypa för krypen. Anastelle föreslår ett annat möjligt sätt att umgås med sina djur. Och kanske förklarar Julia i sin artikel om furries själva kärnan (ja, pudelns!) i problemet med djur som ställföreträdande, antropomorfa nallar i vår hårda värld. Vore det inte rätt skönt att vara katt ändå och slippa grina på bussen på väg till jobbet?