Ledare — fem på nya äventyr
När jag skriver dettaär det den 19 april. Det är den dag då vi alla drar oss till minnes det onämnbara brott som begicks på Universitetet i Virginia för tre år sedan. Några studenter instiftade då vad de kallade National High Five Day. Vi andra kallar det kort och gott för Satans Korståg på Jorden.
När jag skriver detta är det den 19 april. Det är den dag då vi alla drar oss till minnes det onämnbara brott som begicks på Universitetet i Virginia för tre år sedan. Några studenter instiftade då vad de kallade National High Five Day. Vi andra kallar det kort och gott för Satans Korståg på Jorden. På National High Five Days hemsida kan man läsa om hur främlingar entusiastiskt klappade sina händer mot varandra och att vuxenvärlden inte hindrade det, utan tvärtom uppmuntrade det.
Vad är det som får människor att finna sådan tillfredsställelse i att förenas i ett luftburet handslag? Jag vet inte, men det får mig att längta tillbaka till den tid då man ännu kommunicerade med röksignaler. Kanske är det min före detta kollegas fel att jag känner denna aversion mot innovativa hälsningar. Varje morgon försökte han hälsa på mig med ett sådant där secret handshake som får Bro bro breja att framstå som en barnlek. Men varje gång ändrade han någon liten detalj så det slutade med att jag gjorde fel, han skrattade högt och boxade mig i magen.
Det finns ett oändligt antal märkliga handslag och hälsningar, somliga mycket komplicerade och ceremoniella. Man kan tänka sig att de uppfyller samma syfte och skapar samma känsla av samhörighet som hos Trekkies som talar den finska dialekten klingon med varandra. Men det finns andra hälsningar, som är mycket enkla i sin natur, som den numera klassiska chestbumpen, då (de manliga) deltagarna hoppar upp i luften och stöter sina bröst samman. Här finns ingen rövarspråket-faktor, utan det tycks bara vara en form av osofistikerad, illa dold petting.
Jag vill inte låta som Jesper Fundberg, som i en krönika i Dagens Nyheter nyligen kommenterade: “Om vi för några ögonblick tänker bort att allt det vi ser på en fotbollsplan sker just på en fotbollsplan, skulle de flesta handlingar på och vid sidan av planen kunna ses som en del av Pride-festivalens arrangemang.”
Men kanske är det ingen tillfällighet att den man som ofta pekas ut som high fivens skapare, nämligen baseballstjärnan Glenn Burke, var just en skamfylld smygbög — ända tills 1982 då han slutat med såväl lagsport som — får vi anta — festliga handslag. Enligt legenden utdelade han världens första high five redan 1977 efter att lagkamraten Dusty Baker gjort sin 30:e home run.
Det här numret handlar till största del om män, om den nya grabbigheten, mansgrupper och Leif GW Persson.