...??

”Efter filmen gick jag till Coop. Det var bara jag där och en pappa med sin son. De var svarta. Inom loppet av en nanosekund rullade min ofrivilligt förprogrammerade hjärna upp samma förvirrade trailer över historiens gång som den alltid gör när jag ser en färgad människa: slavskepp, Tintin i Kongo, bomullsplantage, Rwanda, ANC, Muhammad Ali, familjen Cosby, I have a dream, negerbollar, Malcolm X, barn med flugor i ansiktet, Obama, aids, Idi Amin ... en förortsmobb som stjäl mobiltelefoner.”

Känner spontant ”eh?” när jag läser Åsa Linderborgstext om Ruben ÖstlundsPlay. Speciellt det citerade stycket får mig att klia mig i huvudet. Om blotta åsynen av en ”färgad” människa orsakar de där tankebanorna är det nog författaren som behöver brottas med sina egna fördomar och sin egen människosyn. Vad hände med att se en människa, liksom?

(Såg förresten Play igår. Det var 100 procent igenkänning och en jävla klump i magen. Återkommer med mina tankar om den i eftermiddag.)

(Eller okej – skriver om det imorgon.)