Christmas in Hollis
Hanna och jag klädde granen i veckan. Hon tar det på så otroligt stort allvar, julen alltså, och det fick mej att minnas, man gjorde ju det när man var liten. Det var så STORT, något andligt och folkligt och nåt man talade om med sina kompisar i skolan, jämförde, skröt, undanhöll. Och det fick mej även att tänka på det här med traditioner, de JAG skapar. För mitt barn. Hur de grejer vi gör nu, är sådant som hon kommer snacka om och minnas när hon är vuxen och ba "jag och mamma gjorde alltid si eller så". Det är så himla mäktigt. Och skitläskigt. För jag tar inte julen på allvar. Eller midsommar eller påsk eller nyår eller whatever. Jag bara härmar andra, höftar lite. Men för mitt barn är ju alla de här grejerna superstora och viktiga. Om hon visste hur jag half-assar mej igenom... Gud. Alltså vi gör ju allt man ska. Och hon tycker ju det är jättekul, men jag, jag känner mej fortfarande som att jag bara härmar vad jag sett andra vuxna göra. På nåt vis. Svårt att förklara. Så här blev vår gran allafall!
