Dag 15 – en låt som beskriver dig
Jag är så fruktansvärt sentimental. Nostalgisk. Söker mej gärna tillbaka till en dåtid som inte längre är nåbar (eeh, dåtid är sällan det), och glorifierar den, till nåt den egentligen aldrig var. Men jag längtar tillbaka, till allt och inget, förmodligen just för att det ÄR omöjligt. Jag är nog rätt likadan när det kommer till exempelvis killar. Blir så oerhört hooked på det jag inte kan få. Rätt jobbigt. I både stort och smått. Ett exempel på hur det är att vara jag: om den jag går till pizzerian med köper pastasallad måste jag också göra det fast jag egentligen är sugen på pizza. För jag vet att jag kommer vilja ha det den andre äter när det väl kommer till kritan. Okej, ej så bra exempel. Skitsamma.
Den här låten tycker jag är jättejättebra och den slår an nästan alla nostalgiska känslor i mej. På en och samma gång, rakt av ba. Jag har aldrig bott i Uppsala, men jag har också spenderat Valborg där, suttit och druckit vin. Men det är väl egentligen inte Uppsala som är poängen för mej, med den här låten, det är tillbakablickandet. Att som mycket äldre se tillbaka på sej själv som himla teen. Och jag vet inte, jag brukade identifiera mej nåt så in i bomben mycket med frasen "...och jag blev en av dem som aldrig kommit hem". Men så vet jag inte om jag känner längre. Jag har ett sammanhang nu, fler rötter, är fastare förankrad i en stad som äntligen känns som min. Asfalten och husfasaderna, i nästan alla gatuhörn har jag ett minne fastspikat.
PS. Veronicas nya: så himla bra.