Det här är min mardröm
Jag har skrivit förut om hur jag i grund och botten är exakt samma ängsliga och egoistiska person nu som innan jag fick barn. Man genomgår liksom inte automatiskt en lobotomi och blir en vuxen människa just för att man fick barn. Och vad fan är "vuxen" egentligen? När jag var 17 och tänkte på en 35-åring, så svindlade det för ögonen av tråkma. "Vuxen" liksom. Jag undrade vem jag skulle vara då. Well, Emelie 17, du är ungefär densamma. Du vaknade inte upp en dag, steg upp ur askan likt fågel Fenix och ba: TA-DAA! Du lyssnar fortfarande på Tori Amos då och då. Du har fortfarande svårt att säga i från när du verkligen behöver, av rädsla för att din besvärlighet ska få den andra att i stället för att ändra sig: vända sig om och gå. Du slänger fortfarande kläder på golvet, har aldrig riktigt fattat det där med att damma. Du gillar att göra dig snygg, gå ut, bli raggad på. Du gillar att dra dej i sängen, du hatar fortfarande ditt morgonpuffiga ansikte, och det har blivit värre med åren kan jag säga. Du tycker Eddie Vedder och Bret Anderson är heta än i dag när du kollar in dem på bilder från då. Du brottas fortfarande med den asjobbiga kombon gott självförtroende/risig självkänsla. Du har fortfarande svårt att ta kritik, den får dig att gråta nu precis som då. Du tycker fortfarande det är okej att ha A-kupa, det har du alltid trivts med. Ditt hår är lika tunt, men i stället för permanent och gud vet vad, så har du äntligen upptäckt Dust it. Du är fortfarande rädd att ingen nånsin kommer älska dig för den du är längst där inne. Du vet fortfarande inte vem du är och vad du ska bli.
Ovanpå mina egna rädslor och förhoppningar och gud vet vad, ligger nu även Hanna. Mitt fantastiska barn. Vi har det rätt okej hon och jag. Vi älskar varandra och jag tror inte jag fuckat upp henne. Vi är kära och kramas och gör saker, vi bråkar på ett hälsosamt sätt och blir vänner och säger förlåt sedan. Hon somnar varje kväll med armarna runt min hals och vi vaknar likadant (hon smiter in till mej om natten). Jag tror hon är ett lyckligt barn. Hon verkar ha kompiar på dagis? Hon fungerar bra i grupp/två och två med kompisars ungar på fritiden. Ändå är jag rädd hela tiden. När hon ska gå över en gata. När hon gråter när jag går på dagis. När hon inte äter ordentligt. Att jag inte ska räcka till. Så jävla jävla läskigt att ha barn. Att ha det ansvaret, att vara någons MAMMA. Den som skapar traditioner, skapar mönster i henne, i rakt nedåtgående led i från mej. Mej! Hallå. Jag får panik. Jag har en miljon brister. Precis som alla andra iofs.
Sa jag att jag har PMS? Borde kanske sagt det inledningsvis. I allafall. Dit jag ville komma var: Mats Jonssons krönika. Läste den och asbölade nyss. Läs du med. Minns den ljuva barndomen.