Det här är värt att dö för, jag tror mitt hjärta blöder

Snodde denna lilla historia nedan från kommentarsfältet hos Sandra/Nio till fem. Sandra hade bett om att få höra det finaste som hänt under förra veckan och jag tycker det här är så himla pricksäkert, det säger så himla mycket om hur det är när man gillar någon.

"Igår pratade jag med killen jag är lite kär i för första gången. Han kom in i mitt klassrum innan vi hade börjat, konversationen var som följer: Han: Ska alla samlas här eller? Jag: Nä, det är nog bara ettorna. Han: Okej, tack. Det var det."

Hur minsta smula blir gigantisk. Vad man ska läsa in i några få ord. Hur såg han på mej? Och fan att jag hade min fula gula tröja! SMS med många utropstecken till kompisen om detta världsomvälvande ögonblick, då man FAKTISKT PRATADE. Haha, och detta var liksom det bästa som hände den veckan, jag vet exakt känslan. De där stunderna, veckorna, då man känner sig som Angela i "My so-called life"och allt är Jordan Catallano, allt allt allt.

En liten grej bara, och detta tycker jag är så himla himla härligt, ett litet infomeddelande till er som fortfarande går i skolan eller bara inte ännu fyllt 22: det slutar aldrig att vara så där. Det där sprittet och bubblet slutar aldrig aldrig vara magiskt. Man slutar aldrig älta, fnula, återuppleva en blick, en känsla, ett snudd av två händer. Jag kan fortfarande stå i duschen, borsta tänderna, glo in i ett skyltfönster, diska, göra helt normala saker då jag plötsligt stannar upp och tiden försvinner och i mitt huvud återupplever jag stämningen, suget i magen, dissekerar ögonblicket.

Rolig grej:

Stod tätt nära en kille en gång i ett annat liv. Vi var fulla, och det var mörkt i lokalen, och vi dansade så där som man gör och efter ett tag blev stämningen annorlunda, den gick från rolig och flamsig till tät och het och plötsligt stod vi så nära, nästan helt stilla nu, jag kunde höra hans andetag genom larmet, basen, spotlightsen, cigarettröken. Jag hade inte känt så på jag vet inte hur länge, hade glömt hur det kändes att bli kåt på en som nästan är en främling, och när vi skiljdes åt, alltså det var noll hångel, det var bara en känsla som drabbade mej som en slägga, så var jag liksom tvungen att få veta om det bara var jag. Om det var möjligt att bara en av oss kunnat uppleva den där jordbävningen. Så då yttrade sig denna konversation:

Jag: Umm, kände du också det där?

Han: (drypande ironisk) Nej, jag är utvecklingsstörd.

Det tyckte jag var jätteroligt. Haha. Jag tror det var exakt då jag blev kär.