Det kåtdimmiga leendet
Jag läste Caitlin Morans "How to be a woman" i veckan. En av många passager jag hajade till på var en om kvinnor som blir kära - och är i hälsosamma förhållanden. Tror Caitlin brandade det som: de kvinnor som finner sin "the one". Jag personligen tror inte på "the one", men allafall, det hon sa var ungefär så här: kvinnor har en tendens att älta, vrida och vända, dissekera, prata i timtals om sina förhållanden, prati prati prati - tills dagen då de träffar "the one". Då försvinner de från radarn i några månader och sedan re-surfar de igen, lugna som filbunkar och med ett dimmigt leende på läpparna. Och så frågar en denna: "GAAH HUR GÅR DET MED PETE?!? Spill it!!" och som svar får en bara ett uppriktigt: "It's fine, it's absolutelly fine". *dimmigt kåtleende* Slut.
Och alltså, från att i ett helt vuxet liv kategoriserat mej som en ältare, som analyserar varenda del av den andre med mina kompisar (stackars dom) (PS. i perioder är vi alla sådana väl?), så fick jag själv frågan igår av en nära vän som jag pga omständigheter inte pratat med sedan Grammis, dvs långt bak i februari. "Hur går det, ÄR NI IHOP?!!" och jag ba "Hihi, jaaaa-aaa", hon: "Men berätta, hur KÄNNS DET, HUR ÄR DET, ååååh vad glad jag blir, berätta" (och OBS ej på något jobbigt eller konstigt sätt, men ni vet, så där exalterat och glatt och peppigt liksom) och jag kunde för mitt liv inte komma på vad jag skulle säga mer än "Nä men det är BRA. Det är JÄTTEBRA till och med. Vi är jättekära och allt är... ahmen JÄTTEBRA". *förläget skratt* Slut.
Sen fanns det inte liksom mer att säga. Om just det. Det är vad det är och det är något jättebra. Slut. Och detta är helt nytt för mej! Jag vet inte vad det betyder riktigt. Men jag tänker mej att där jag tidigare gick och fnulade och undrade vad 17 en kille menade med si eller så, så tar jag upp det bara? Ba "TJOHO, hej hej hallå, vad menade du nu?". Jag känner inte samma behov av att prata OM mitt förhållande som jag alltid gjort annars. Som att jag i alla tidigare förhållanden försökt lära känna en person liksom VIA MINA VÄNNER och inte via källan själv, dvs honom? Pga inte velat vara besvärlig? Jag tror att jag på riktigt, för första gången i mitt liv, är i ett förhållande med rak och ärlig kommunikation - från båda håll. HEJ JAG HETER EMELIE OCH ÄR ASGAMMAL OCH DETTA ÄR SJUKT NOG HELT JÄVLA NYTT FÖR MEJ.
Gud, den här terapin har gjort att jag måste re-branda hela mej själv tror jag? Det jag beskriver ovan, (och det känns rätt konstigt att ens yppa det där yttepytte där ovan om min relation, vilket också är en helt ny känsla i sig - herregud håller jag på att bli en PRIVAT person, kanske till och med en med INTEGRITET, VAD ÄR DETTA?!), hade inte ens varit i närheten av att vara möjligt för ett år sen, jag hade det inte i mej då. Inte en chans. Oh well. Blev himla förvånad av denna insikt om mej själv allafall, som jag själv inte hade insett om inte Caitlin hade beskrivit det i sin bok: Jag är den där tjejen med det dimmiga kåtleendet som ba "It's fine, it's absolutelly fine".
PS. Jag rekommenderar den boken. Känner mej sist i världen att ha läst den, men ni som ännu ej har: läs den vetja.