Do now as I say, darling, not as I do

I går mötte jag Kalle och Hanna på Sodom. Hanna hade kräkts på natten hemma hos Kalle och hon var lite ynklig, Emma (Kalles tjej) jobbade och jag saknade Hanna, så det föll sej rätt naturligt att vi hookade upp och umgicks lite. Vi åt vallmo-mackor, drack choklad och kaffe, skrattade och skvallrade. Sen följde de med mej och letade ljusslingor, och när det var klart gick vi och hyrde film till Hanna och så gick vi alla tre hem till mej och kollade på den med henne. Uppkurade i soffan med lördagsgodis. Hanna ba "den här filmen är tråkig!", men jag och Kalle kunde inte sluta skratta, det var den här "Panik i byn" och vi insåg rätt snabbt att den nog egentligen inte var för barn. Den var asrolig, rekommenderas. Sen upptäckte Hanna att hon hade kräka i håret så hon och jag gick in i duschen, och när vi kom ut så hade Emma kommit över och hon och Kalle låg typ och sov i soffan. De hängde kvar nån halvtimma och sen gick dom.

Och alltså. Jag är så himla GLAD att det är så soft. Mellan oss. Alla. Kalle soft, jag soft, Emma soft. Inga konstigheter. Mina föräldrar separerade när jag var tre ungefär. Jag såg dem sällan tillsammans efter det och när de talade om varandra med mej, det lilla barnet, så var det hätskt/kyligt/sarkastiskt. Ingen, inte ens ett litet barn, kunde undgå att märka att det var nånting som var fel. Och självklart var det knepigt och ledsamt för det lilla barnet. Man kände att man ville försvara den utsatta. Att man var tvungen att släta över saker. Man hatade känslan av att känna att man måste ta ställning, välja sida.

För lojaliteten fanns ju hos dem båda, det kändes bara inte tillåtet. Och självklart växte barnet upp och blev tonåring och lärde sej spelets regler, lärde sej manipulera utefter detta och jag kan inte säga att jag är direkt skadad av detta, inte mer än någon annan. Ibland undrar jag om någon öht har ett okomplicerat förhållande till sin uppväxt, sina föräldrar? Jag har hittills aldrig träffat någon. Och nu när jag själv är förälder så har jag insett vilket jävla minfält det är. Jag, som har de bästa av intentioner, som har helt klart för mej att mitt barn inte ska behöva känna av just de mini-trauman jag själv genomgick, asså... Det spelar ju ingen roll. Alla föräldrar har goda intentioner. Nio av tio allafall. Och ändå så fuckar så många upp.

Jag får panik när jag tänker på det. På alla sätt som jag kan förstöra mitt barn. PANIK.

Men. Hon behöver åtminstone inte känna att mamma och pappa inte älskar varandra. Att hon behöver välja någon av oss, inte lika hårt som för de barn vars föräldrar inte tål varann åtminstone. Och det är ju bra i allafall. Det är jag så jävla tacksam för. Grymt! Bara 10 099 andra minor kvar. *wihoo*

Och jag menar så klart inte detta som en spark i magen till de separerade föräldrar som ej tål sitt ex. Ni har säkert en mängd fördelar och skills som inte jag har. Det ovan är mitt lilla halmstrå, ok.