Dom 999 saker jag aldrig skulle göra, dom vägs upp av 999 värre saker jag gjort

Jag lyssnade på radio i morse, som jag alltid gör. Och så var det någon gäst som kom in i sändning, fick frågan "Läget?" och hen ba "Jo tack bra". Så där som man bör säga. Ingen vill veta att man mår skit. Inte i RADIO liksom, och knappast annars heller. Ens gråt och sorg och misär och doubts är bäst placerad och förankrad i den lilla ringen av nära vänner.

Och så började jag garva lite för mej själv, för alltså, i höstas... jag var helt koko? Helt gränslös? I min sorg. Jag kom på att i den första inspelningen av Morgonpasset Helg som jag gjorde, säg... två veckor efter att Ante dumpat mej, så fick jag den frågan, ett simpelt "Hur är det med dej?". Och jag ba, haha: "Jooo... umm, JAG ÄR DUMPAD OCH SKITLEDSEN BUHUUU LIFE SUCKS OCH JAG VET INTE VAD SOM ÄR UPP ELLER NER LÄNGRE!!!!". Typ så. Åsa och Soraya ba "onaj" osv och så snabbt vidare. Denna procedur fortsatte sedan under hela hösten. Frågorna vinklades lite allt eftersom, blev mer huvudet på sned, mjuk nästan viskande röst och sen "hur är det den här veckan gullis?". Och så jag då. Gränslös. Som ba "Äh, det är skit, jag gråter hela tiden". Typ. Haha.

Jag vet att jag skrev om det när jag var mitt i den där sorgen i höstas, hur man inte kan återskapa den känslan när man mår bra/okej. Det där totala mörkret, famlandet, that sinking feeling. Och det går fan inte, inte ens nu, när det ändå är i så färskt minne. Asså, jag kunde typ stoppa främlingar på gatan och ba "vet du... BUUUU". Nästan allafall. Jag läckte känslor som ett himla såll. Bjöd alla att vara med i min kolsvarta fest, kanske för att hur många jag än var med, delade med, så var jag så totalt ensam med den ändå. Jag vet inte. Och alltså, jag tänker att det är kroppens/psykets sätt att rädda en? Lite som att när man beskriver sin förlossning, man ba "ja, det gjorde skitont, men i allafall..." och så pratar man vidare om nån annan detalj. Man minns liksom inte att man ville dö av smärtan det där lilla livet åsamkade en. Psyket tonar ner det åt en, så att man ska våga bli på smällen igen? Precis som att lilla hjärnan bleknar hjärtesorgsminnena, det är en nödvändighet för att man ska våga hoppa på the love boat när den tutar förbi nästa gång?

Hell if I know. Hon i höstas var jag. Men inte samma jag som i dag. GUU JAG ÄR SÅ MÅNGFACETTERAD HÖRRNI! Spännande. Undrar vem jag är nästa vecka.