Everythings adding up, you been to hell and back, that's why you bad as fuck

Halloj. Här har man ju inte sagt så jävla mycket lately. Jag har haft det lite jobbigt kan man säga. Psykiskt. Vitögesanningar om mej själv, och mitt liv, och vem jag är, och varför jag blivit så, har regnat som spön i backen. Det har ej varit så kul. Kan en säga. Men jag tänker att det ändå är soft. När världen rämnar runtom en. Om jag inte dör så kommer jag resa mej som fucking Fenix. Håll tummarna för Fenix hörrni. Jag menar, när alla ögonbindlar faller av, när allting runt mej faller isär - hur läskigt det än är, hur ont det än gör, så är det ändå något bra tänker jag. Att SE skiten. Först då, i efterskalven, kan man ju bygga upp. Gå in i bekanta situationer, som alltid alltid gått åt helvete, och nu agera annorlunda. Men jag klarar det nog inte själv, och det är ingen annans jobb att göra mej *ursäkta klyschan* hel. Arbetet är mitt, men jag behöver hjälp. Att bryta mönstren, att förlåta mej själv och andra.

Jag har precis mailat en psykolog som jag hoppas på ska ta emot mej. Och jag vet inte, jag får intrycket av att det fortfarande finns människor som blir obekväma när man drar upp ämnet "jag ska söka hjälp hos psykolog"? Så konstigt, tycker jag. Att inse att man behöver hjälp att ta sej vidare, med stort som smått, det är ju värsta sundhetstecknet? Ett friskhetstecken. Att inse att ens situation är ohållbar, "nu jobbar vi på det här, jag gillar inte det jag ser". Jag ser absolut inget konstigt i det. Tvärtom. Det var en Beyonce-känsla nyss när jag tryckte på "Sänd" och mailet till psykon drog iväg. Att jag för jävla once tar ansvar för något, eller, inte bara något, jag tar tag i och ansvar för det viktigaste av allt: mej själv. Allt utgår från mej och hur jag projicerar mej, känner mej, agerar. Mina relationer baseras på det. Mitt barns uppväxt och framtida instinkter och mönster grundas på det. Min framtida jävla lycka, hur far off den än känns, grundas på det.

Däremot var det ju så vansinnigt svårt att skriva det där mailet nyss. Att försöka sammanfatta sitt liv, sin... ja men vad vet jag, sin "sjukdomsbild" kanske. Jag är rätt så himla medveten om mina dåliga mönster och vilka delar jag behöver jobba på, jag kan till och med se varifrån de kommer. Men det spelar fan ingen roll hur mycket man kan ta in om sina egna tillkortakommanden, man behöver ibland någon som hjälper en att agera utefter dessa insikter också. Som hjälper en att finna verktygen. Att gå emot de inpräntade instinkterna. Eller "man" och "en", JAG behöver det. Jag är så jävla smart på så jävla många sätt, men jag agerar så jävla dumt. Ändå. Ser mej själv som kul och bra och värd att älskas, men ändå KÄNNER jag det inte. Förödande kombo av bra självförtroende och risig självbild.

Jag har ju testat terapi två gånger förut. Gick ej så bra. Eller, jag kände inte att det hjälpte. De lade huvudet på sned och liksom hade... medlidande. "Åh, stackars". En sa till och med nåt i stil med "...men ditt liv verkar ju jättekul, med alla fester och så". Man ba O_O .