Finns det en så finns det flera

Träffade min vän Daniel i går. Helt plötsligt stod han på Babylon, denna människa som jag på riktigt aldrig sett bortom Stureplan genom åren. Allafall, jag och Daniel känner ej varann så väl, men vi slog oss i slang så där som man gör när det är hett och kvavt och man dricker öl och barpersonalen spelar Prince på jättehög volym. Vi gjorde en lista på vad vi saknar, vi är båda utan en bättre (nja) hälft, och det är ju liksom inte gökat man mest trängtar. Inte jag allafall. Här är listan, och vi kom inte ens på en trea, för ettan och tvåan slog liksom ut allt.

1. Briljans.

2. Hud.

Antar att briljans lika gärna skulle kunna bytas ut mot kemi. Ett slags klickande. Jag kan ju fortfarande tänka på A och ba "asså GUD vilken briljant person". Så många egenskaper där som är... tja, alla kanske inte skulle kalla honom briljant, men utifrån mina egna referensramar/preferenser: fucking brilliant. Men när jag säger att det är himla få briljanta personer där ute, menar jag inte att världen är full av idioter och att jag är above them all. Verkligen inte. Jag menar bara... äsch, vet inte vad jag menar. Det blir liksom svårare och svårare att känna det där instant kinship jag tyckte jag kände typ hela tiden med nya människor för tio år sen? Jag pratar inte bara om ragg/kärlek här, jag menar människor överlag. Har väl med bagage att göra. Fan vad folk är skadade, me included. Eller skadade, alla har liksom emotional baggage på ett sätt man vanligtvis inte har som 22-åring. Och det gör ju iofs folk mer intressanta. Man kan ju vrida på det så också.

Jag jobbade med en person för några år sedan som till humor och livsåskådning är formulär 1A vad jag tycker är fab. Svart som sot, rapp i käft, nåt slags varm cynism. Jag brukar tänka på hen ibland, och detta är faktiskt sant, att om HEN finns, så måste det finnas flera. Det MÅSTE finnas fler.

Allt blir bra! Wohoo!