For what it's worth I love you

Igår efter att jag läst godnattbok för Hanna och vi släckt lampan, så var hon tyst ett par minuter och jag trodde att hon börjat slumra. Så säger hon plötsligt "jag önskar jag hade Jennys* ansikte, alltså jag skulle fortfarande vilja vara jag, Hanna, men jag skulle vilja byta ut vissa delar". Jag svarade "men älskade knasobert, varför skulle du vilja göra det?" och hon sa "jag gillar mej själv, vill vara mej, jag skulle bara vilja känna mej fin ibland".

Och då brast hjärtat. Jag vet att det liksom hör livet till, den där känslan. Att vilja vara något annat, ha något annat. Byta ut ett attribut, en känsla, en egenskap. Alla känner så ibland oavsett ålder. JAG VET DET. Men att höra henne säga det. Högt. Till mej. Med det där allvarliga, sakliga tonläget, hennes ansikte tätt tätt intill och hennes kladdiga hand på min kind. Ingen är perfekt, men hon är PERFEKT, fattar ni? I mina ögon. Det finaste jag vet, sett, känt. Mitt lilla älskade pyre. It's too soon.

BLEV SÅ JÄVLA LEDSEN.

Men that's life. Livets hårda skola sedan dag ett. Och en minut senare babblade hon om en scen i "Madagascar 3".

*Jenny heter egentligen något annat.