Frankly my dear

I helgen hade jag många snack med random peeps angående komplimanger och hur svårt det är att ta emot dem. Detta pga hörde Kakan i PP3 tidigare under veckan och de intervjuade någon i telefon och den personen avslutade med att säga: "Kakan, min fru älskar dej, hon tycker du är helt jävla fantastisk" eller liknande. Mitt sätt att reagera då hade varit "iiiiih, ååååh vad roligt, vad glad jag blir, hälsa och tacka, iiiih". Ungefär. Kakan ba, med rätt avmätt röst: "mmm, jag förstår det". Slut. ASSÅ! Dog av imponans, och ja, himla få kommer undan med den responsen, men hon GJORDE det pga är Kakan och det var så coolt. Jämfört med min förmodade reaktion i samma situation.

Och alltså. Det är ju soft med människor som blir spontant asglada av en komplimang, absolut. Men jag stannar liksom inte där. Ba IIIIH TACK GLAD slut. Nä nä. I stället kastar jag direkt tillbaka den, "du mä!" eller "äsch, det här gamla håret, det är ju *valfritt nedlåtande*". Jag så himla O-ÄGER mina komplimanger. Så detta talades det mycket om i helgen. Kom fram till att det bästa är att 1. säga tack, för det är hyfs och det bör man, 2. addera ett glatt "vad glad jag blir!" pga bara ett tack/sen tystnad lätt blir lite drygt och man bliiiir ju jätteglad oftast ju och 3. HÅLL KÄFTEN SEDAN. Inget "ahmendurå, du har ju…" etc. Håll bara klaffen. App app app! Stå emot! Truten. Äg.

Måste även bli bättre på att ge komplimanger. Jag kan sitta och tråna över en kompis nya snygga hårfärg i en timma och sen när hen gått så slår det mej att "damn, jag borde ju FÖRMEDLAT detta". Men jag är liksom helt uppsluten i mitt trån för att komma till den punkten. Så ny giv nr 2: sluta tråna, säg.

Säga och äga. Hej och välkommen till mitt liv.