Hej, jag har PMS

Jag har gråtit varje dag sen i lördags. Umm, okej, det är iofs bara tre ynka dagar... Men i allafall. Det är så mycket sjukdom och jävlighet och folk som far illa och mår dåligt överallt, det är inte bara mina egna små bristningar inuti, det är all over the place. Och det har liksom inte varit självömksgråt, mer... fan, livets förgänglighet, människor som kommer och går, med vilje eller med motspjärnande fötter. Det är döden, det är en brist på engagemang, det är en förtvivlad önskan om att få stanna kvar. Det är vänskapsband och relationer och familjeförhållanden, det är välmenande ord som sargar och det är knivsticks-meningar som siktas tills de riktigt säkert vet att de hittar in. Vanmakten över alltings jävla bräcklighet. Så jag grät i en gränd igår efter att någon sa en en grej som gjorde ont. Och ja, jag grät för att jag inte längre kunde ringa honom för tröst. Och jag grät för att jag saknar mitt barn fastän jag vet att hon mår bra där hon är. Jag grät när jag tänkte på hur lycklig och stolt hon var när hon sprungit Midnattsloppet och hur hon skrattade så hon kiknade när hon lekte att hon "låste min mun" så jag inte kunde prata och jag (för en gångs skull) spelade med. Jag grät för jag hörde om han personen jag inte alls känners blogg och vad han skrivit där. Och jag grät när ett barn for illa i "CSI: Miami". Och jag grät mitt i ett skratt till "How I met your himla mother". Jag grät på väg hem från Babylon i dag för jag såg ett barn med bruten arm. BRUTEN ARM! KOM IGEN! Och jag grät när jag såg den där jävla Beyonce-videon (se nedan). Och jag grät till en reklam för typ musli. Och jag grät till slutscenen i en jävla LIZA MARKLUND-FILMATISERING NYSS!

Jag är inte ledsen. Jag är verkligen inte det. Inte egentligen. Jag är frisk, mitt barn är friskt, jag har en lägenhet, jag har ett jobb, mina föräldrar och syskon lever och mår bra, jag har vänner jag älskar och som älskar mej tillbaka. Jag har så jävla jävla lite att klaga på. Och jag vet att man inte kan relatera sina egna smärtor och sorger till annat egentligen, det man känner, det KÄNNER man, oavsett. Men liksom. Aja. Det har bara varit dagar helt utan skydd. Allting känns. Och jag har väl egentligen inga problem med det, det känns på nåt vis fräscht att jag tittar lite utanför min egen lilla låda av ont och ömk, jag tror att gråta är något bra. Bara det att det liksom inte tar sluuuuut-eh, det hinner knappt avta innan det liksom börjar igen. Ett jävla av och på-smetande av smink.

Kanske är det så enkelt att det är PMS. Kan vara det. Det ÄR fan det. Aja, jag bjuder på den infon.