Home är ändå where the heart is

Jag och A letar lägenhet tillsammans - YEEY.

Ser otroligt mycket fram emot det. Men med det sagt: jag har så många känslor kring det faktum att jag ska lämna min älskade lägenhet snart. Här har det hänt grejer, inuti och utanpå. Jag blev någon annan här, någon som gillade sej själv lite mer, någon som inte alltid bara höll med. Här lärde jag och Hanna oss att vara en egen enhet, en alldeles egen, utan några andra. Här kände jag mej trygg, här sökte jag skydd när exakt allt och alla kändes som ett hot. Här har det skrattats, ätits, skålats, knullats, festats. Snart tre år här, förmodligen de mest karaktärsdanande i livet mitt.

Men jag tänkte inte gå in i känslorna kring själva flytten. Hur jag hamnade här. Vi hamnade här. De förväntansfulla känslorna, de skitskraja känslorna. Känslan av "hur kunde detta underbara hända när vi inte ens fick vara i samma rum under ett år pga universum imploderade då?!?!". Jag kan inte skriva om det. Jag får Sliding doors-panik.

Istället undrar jag lite hur 17 man ska kunna lämna en lägenhet som TYDLIGEN SER UT SOM ETT SLOTT?! De här fotograferna, som tar bilderna till bostadsannonserna, de älskar vidvinkelns vinkel. Och jag fattar, man vill locka eventuella köpare till visningen. I get it. MEN. Undrar jag, som är novis på ämnet, är det inte chans att effekten blir som en stor pyspunka när de väl kommer till visningen av lägenheten som visade sej vara högst vanligt liten? Ni vet, INGEN fest blir så kul som den är innan man kommit dit. Om förväntningarna är högre än molnen, well, det går ju inte att levas upp till och då blir det en besvikelse? Dvs inget köp.

Oh well. De har väl nån statistik på det där. Snart kommer min lägenhet läggas ut till försäljning. Köp den då vetja!

Den är så här stor. *jag lovar*