Hop on the back of my bike, let the good wind blow through your hair

Jag kraschade lite fysiskt i helgen, kroppen strejkade och jag fick tacka nej till en del framtida jobb - jag var tvungen. Är det så här det känns att bli gammal? Att inte vara förmögen vissa saker, trots tidigare outsinlig energi. Sedan dess går jag med små steg och kan bara hantera mjuka vokaler. Är inlindad i halsdukar och stickade cardigans och på fötterna tjocka tjocka strumpor. Nu känns det lite bättre.

Det här kändes ju t ex helt vansinnigt bra igår kväll:

Fick lyckoklump i halsen av den här åsynen. Vi skrev på kontraktet igår, det slutgiltiga, fick nycklar i hand. Smög längs väggarna i vår nya bostad, strykte fingrarna lätt mot ytor och klappade försiktigt på väggar. Var nästintill andaktsfull, deen är så himla fin. Vår lägenhet, vårt nya hem. Där vi ska bo tillsammans. Jag, Hanna, Ante. Och sprattlet i min mage.

Om kroppen min tyar så ska jag ta mig till Wirströms i eftermiddag och titta på färg till Hannas rum. Tänkte jag skulle låta henne komma hem till ett nymålat mysnäste, vet inte riktigt vilken färg ännu bara? Är himla svag för varm mintgrön. Och roooooosa rum. Men jag är så dålig på att köpa färg, haha. Sist, när jag skulle måla mitt kök mjukt mintigt, så blev färgen jag valt liksom... vårdhemsblått. Inte riktigt den känslan en var ute efter. Om en säger.