I get knocked down, but I get up again (ja, jag gillar den låten!)

Åh, igår var ju så fint. Jag hade på ricko en så himla dålig dag kantad av... umm, valfritt som gör ont, och jag var så förtvivlat nära att ställa in både spelningen på Debaser Medis och middagen jag och Lina och Jonna styrt upp för att fira Freddys fyrtioårsdag. Men så gick jag ändå, tog mej i kragen, och det är ju ofta så, nio gånger av tio så är vännerna som balsam för själen och man kommer tillbaka, är once again among the living. Så yeey me, yeey them. Köttbaren var GRYMT. Köttfest. Sen tog vi oss till Debbi, både Dante och Serenades var himla bra och vi spelade till tre och det var jetekul faktiskt. Dansade ihjäl mej. Och åh, det var en kille i rökrutan, total stranger, som gjorde tummen upp och sa han läste min blogg och ba "hang on in there, det blir bättre". En liten pepp. Det värmde, så fint. Jag ba "tack, tack, heja livet!". Livet, va. Vilken grej. Upp och ner, men så småningom mest upp ju. Det är ju så. Med det sagt, i morse, haha, så kom jag på mej själv med att tänka på denna gamla tonårsdikt: "Mina ögon kan glittra, min mun den kan le, men sorgen i mitt hjärta kan INGEN SEEE" och ba "mmm, så är det". Sen fullkomligt dog jag på mej själv och började skratta lite rakt ut, för alltså kom igen, VEM ÄÄÄR JAG?! Vägrar vara DEN personen allafall. Hahaha. Sen var jag tvungen att duscha kallt för att tona ner genansvärmen.

I kväll ska jag på kombinerad trolleri- och vodkafest. Har himla svårt för trollerier asså. Så himla overkligt. Jag och Jonna. Det blir kul. Nu ska jag möta upp Lisa, hon har nån naiv tanke om att hon ska klara av samtliga julklappar på en dag. Hej!

PS. Det där med att jag duschade, var mer mentalt, ORKA göra sej fräsch. / Mysig person.