I'm moving on up now, getting out of the darkness (alltså jag tror inte på den här rubriken ens nu när jag skriver den men den passar bra ok?)

Nånting föll på plats i veckan. Och när jag säger det högt till någon, exempelvis min psykobert, så låter det så vagt och tanigt. Och det är en skör känsla, det erkänner jag. Eller, jag tror snarare att det är en avsaknad av känsla, en som föll bort snarare än föll på plats. Mitt envisa hopp. Hoppet jag vägrat ge upp. Nu låter ju förlust av himla hopp oerhört tragiskt. Men det hoppet var i grunden så orealistiskt och höll mej tillbaka. Nu pratar jag i imperfekt, hör ni det? Och alltså. Jag tänker inte att det här nya lugnet ska hålla i sej. Så naiv är jag faktiskt inte. Men att jag ska komma fram hit oftare. För att till slut stanna här. Tänkte jag.

Naturligtvis har det med en massa olika saker att göra. Tiden som gått. Även envisa personer som jag inser shit efter x antal timmar, dygn, månader. Det har även att göra med en återupptagen kontakt. Men mest av allt, och detta är så klart sammankopplat med tiden, är att jag är så trött. Min KÄRNA är så fruktansvärt utmattad. I flera månader har det pågått squash-turnering inuti, känslor och ifrågasättanden och förtvivlan har smashats mellan hjärnans väggar, det har aldrig varit tyst, ett ständigt pågående försök till problemlösning. Jag har stått upp precis som vanligt. Lämnat på dagis. Pratat, skrattat, gråtit, härjat. Gjort allt jag ska, följt alla råd, utfört allt vad det sociala kräver, alla måsten som betala räkningar, göra middag, panta tomburkar. Men inuti har det varit sådant kaos. Det är verkligen jättesvårt att förklara. Jag är så vansinnigt slutkörd inuti. Mentalt. Och nu orkar inte kroppen min längre, eller om det är psyket som säger ifrån, jag vet inte.

Men jag hör detta: Nu får det vara nog. Du måste få lite lugn nu, Emelie. Move on. Ge upp. Gå jävla vidare nu, det är okej, det kommer bli bra. Släpp taget gullis. Gör det bara. Det är okej.

Och här skulle jag ju min vana trogen kunna skriva nåt sarkastiskt om att det ju "knappast kan bli värre, kära lilla psyke/kropp". Men jag känner inte för det längre. Jag har inte haft fel/gjort fel de här månaderna, men nu är det någon annan som har rätt. Om man nu kan särskilja sej själv på det sättet. Och som jag skrev i ett sms bara häromdagen: "sarkasmen kommer inte att rädda oss i längden, baby". Jag måste försöka ta det här tillståndet på allvar. Det var på tiden att jag hamnade här. Ska försöka hålla kvar i det, stanna här så länge jag bara kan. Vara rädd om det. Vara rädd om himla MEJ.