It's the end of the world as we know it and I feel fine
Vi bestämde oss rätt tidigt för att vi ville bli med barn. Året som gått, 2013, har passerat som ett svisch, men inte utan eftertanke, det är väldigt lite som bara drabbat mej det här året, jag analyserar det mesta och vill åt den där känslan av att ha kontroll över mitt liv och det som händer, vill inte vara nåt jäkla rö för vinden längre. Sprattlet i min mage är definitivt ingen slump. Inte heller det här med att vi bor ihop nu, det var liksom självklart efter bara några få månader. Vi skulle göra om, göra rätt. Fanns varken tid eller lust eller behov av något annat. Det låter kanske lite vuxet och trist och oromantiskt... Men vi ville liksom göra oss på riktigt? Se oss i skarp belysning. Inte leva i två drömslott som aldrig riktigt gick in i varandra, vi ville kommunicera kring varje detalj av oss. Fast det där är en helt annan historia, historien om hur vi blev något annat än vad vi alltid varit. Den vill jag inte skriva om prick just nu.
Rätt så precis sex månader efter att vi hade börjat kalla oss ett "vi" igen så blev jag gravid. Det tog cirka en månad för mej att bli på smällen när vi väl gick in för det? Det var i slutet av sommaren, och även fast vi liksom pratat om det, planerat det, så vet man ju liksom aldrig. Om det ska bli nåt, kommer det ta tre år, är jag för gammal, tänk om vi inte är en genetisk match, det här är vad vi vill men HALLÅ ÄR DET VAD VI VILL?! Så mycket som snurrar i huvudet plus det vanliga livet som ska hanteras och ha roligt i. Allafall. Så satt en där, lätt lamslagen på toalocket och stirrade på en sticka. Vred och vände. Visst fan ÄR det ett kors? Tog kort på det. Stirrade på kortet istället, kanske skulle jag se nåt på det jag inte såg i verkligheten. Jo men visst ÄR det ett kors..? Jag kollade på det där kortet häromdagen och alltså... aldrig sett nåt mer korsigt och tydligt i hela mitt liv, men då ba... äääeh, är det verkligen...? Det var sent på eftermiddagen, en vardag i augusti och jag smsade Ante och så sågs vi utanför hans jobb och jag visade honom bilden och sen ba AAAAH VAD HAR VI GJORT?!?!?! Haha. Fast på ett bra sätt. Det är ju så overkligt där i början. Om det ens är nåt. Att det ens är nåt. Världens minsta kungarike i ens egen mage. Världens sköraste.
Och på den vägen är det allafall. Nu har jag snart gått tre fjärdedelar av tiden.
OMG JAG KAN INTE FATTA ATT JAG FRIVILLIGT UTSÄTTER MEJ FÖR EN NY ERA AV BLÖJÅLDER!!!!!!!!!!
Kuriosa: jag var asnära att mörka känslan av att jag nog var på smällen, att inte göra det där testet den dagen, för det var dagen innan Håkan Hellström på Popaganda och jag ba "det jag inte vet, det kan jag inte klandras för, nu går jag och köper cigg och vin tills imorrn SÅ DET SÅ!!". Men det gick inte att ljuga för mej själv. Hela kroppen ba "dude... du är SÅ spermified".
MVH Totalt snus-, rök- och vinfri sedan örti år nu.
Välkommen till min mammablogg.