Learning by living

Apropå det här jag skrev om igår om att orden "jag behöver inte dej" är så himla hårda för mej. Vi pratade en massa om det igår under dumplingmanian. Lina berättade om en så talande modell, det finns säkert fler såna här bokstavs-relationer, men hon berättade om A- och H-modellen. Ett förhållande uppbyggt på NEED är en A-modell. Man lutar sej mot varandra, man möts i toppen av A:et och när den ena försvinner så ramlar bokstaven ihop. H-personerna står stadigt på varsitt ben men man kan ändå vara supernära, har ofantlig kontaktyta jämfört mot A:et, skillnaden är att man inte står och faller med det andra strecket (personen) i bokstaven.

Haha okej, nu lät det så SJUKT kasst jämfört med hur Lina berättade igår? Alltså jag och psykologi. Många av mina tjejkompisar läser psykologiböcker som jag plöjer fantasy, de är så mycket bättre på sånt här än jag. Lät supersmart igår allafall.

Och så klart. Jag har tänkt på det där med att vara "obehövd för överlevnad" osv. Det är ju en rädsla djupt rotad i mej att inte vara behövd, en issue liksom. Jag sätter ett likhetstecken mellan behövd och älskad. Och så behöver det ju naturligtvis inte vara. Och jag vill inte vara i en A-relation, jag vill vara ett H. Jag tror jag är i ett H? Känns som jag är i ett H.

Och det här är ju så fint: man är ihop. Man säger att man älskar varandra. Detta är ju nån sorts social konstruktion eller vad det nu heter på psykologi-snack, vi är ihop och vi ska inte ligga med andra. Det är ju nåt slags falsk trygghet i detta? Folk gör ju slut hela tiden liksom, oavsett hur mycket den behövt och älskat den andre och så vidare. Inget är skrivet i sten liksom. Men, oavsett, så länge man är tillsammans, det man egentligen gör, varje dag, varje gång man är ute på krogen, varje ny människa man möter... är ju att man liksom jämför den man lever med med alla dessa och VÄLJER BORT dem. Jag väljer att vara med dej. Varje dag väljer man. Du är den jag vill vara med. Inget mäter sej med dej. Och detsamma gäller en själv. Aaaah, du kanske inte behöver mej men jag är ändå den du alltid väljer (valt hittills) för du är tokig i mej och inget annat mäter sej.

Så kan man ju också se det. Jag är den du väljer. Varje dag. Och vice versa. SÅ FINT JU.

Sen så tycker jag faktiskt att allt inte behöver sägas. Vissa saker får vara underförstådda. Som att man inte faller död ner om man nu skulle bli lämnad. Och jag har tänkt på detta också, när man är kär så säger man ju saker, känner saker, som man vet är himla naiva egentligen. "Jag vill vara med dej för alltid". "Jag kommer ALDRIG vilja vara med någon annan än dej". Eh. Tidsklipp: två år senare säger man exakt samma till någon annan. MEN. Poängen är ju att man verkligen menar det när man säger det. Jag tror på att bygga lite bubbla. För man måste ju tro under förhållandets gång att THIS IS THE REAL DEAL. Annars kan man ju skita i det på en gång?

Aja. Nog svamlat för den här förmiddagen. Jag fattar typ inte själv vad jag menar längre. *har druckit fyra koppar kaffe på tom mage*